1.

Mellan is och is,
med den dagliga kampen bakom mig,
med grånad vrede
och solen som sjunker mellan kobbarna,
det skärfyllda havet min boning.

Innan mig var världen trotsig.
Med envishet och dyrköpt vishet,
och en rök – mitt öde – som tämjde himlen
böjde den sig, alltför lätt, under mina ord.
Jag saknar en best som inte lägger sig på rygg.

Ja, minnets hög av misstag kallar de vishet,
och dagens bestyr berör mig allt mindre.
Kylan gror, och med den svårmodet.

Gårdagens kärva strider gnisslar ännu,
men instinkterna har behållit sin vassa egg.

2.

För länge tronat vid oordningens portar,
som en återstod från en ärligare era.
Inget, utom ofrid, till den som väntar.

Världen skaver, och solen är kall:
är jag satt att värma den?

Ingen tid för skeva ord –
nu dags att förstå
de jag bryter bröd med,
tid att bryta världens seder
med runornas kraft.