Himlen splittras, och fruktan sprids:
som allfader får jag samla vårt mod,
som ålderman leda oss i Ragnarök.

Hastigt högmod hädan –
inför omstörtningen kallt sinne,
att leva med andras brister
och härda de som bär mitt blod.
Låt vinet flöda, men dess raseri dränkas i havet.
Enighet, sen rättfärdig ilska, därpå världen.

Jag är redo för strävare dagar,
för att skydda sköra livets skönhet,
beväpnad med ett skarpt öga
och sejdernas styrka,
sanningen som sköld,
min dryck vatten ur Mimers kalla brunn.

Nej, att fullfölja sitt öde är inget offer:
vi ger åter tiden det vi lånat.
Förlusten är given,
men kampen vår skyldighet,
för de som kommer efter.
För livs skull, och lusten att leva,
står vi raka, kämpar, brinner, förgör och förintas.