pappa körde till zorina på lördagar det var kiosken med smågodis bakom glasdisk det var på 70-talet jag var väl en 7 8 9 år gammal tre kroner hade jag valde själv pekade och sa en av den två av den en nötkräm lakrits lakrits och lakrits hur mycket har jag kvar? 50 öre okej ta två lejonhuven till sen hemma sorterade jag godiset på locket till en hattask surt för sig salt för sig och sött för sig åt sen först en söt sen en salt och sen en sur sen en söt sen en salt och sen en sur... det var himmelskt att sitta där själv på sitt rum och äta smågodiset så idag ett halvt sekel efter zorina samma förväntan om lycka och glädje när jag (varje gång jag handlar i sverige) står och plockar i smågodis själv på Ica samma surr i kroppen som drabbade så härligt ensam i pojkrummet men när jag väl kommer hem (sorterar inte på locket till en hattask) och äter först en söt sen en salt och sen en sur sen en söt sen en salt och sen en sur.. så infrias inte den förväntan om glädje och lycka som inköpet av smågodiset skapade där på Ica istället blir godisarna i munnen till en blasfemisk äckelkänsla det ger mig en stor sorg i livet