Redan medlem?
Logga in
I livets slutskedeDu är inte du längre
men orden träffar ändå
Hårda som hagel mot fönsterrutan
anklagande som piskan mot huden
Jag vet att det är sjukdomen som talar
att smärtan förvränger dina ord
men hjärtat förstår inte skillnaden
mellan dig och det som tagit över
Varannan dag tårar
varannan dag ilska
Jag försöker vara stark
att inte ta åt mig
men kärlek gör en sårbar
även för ord som inte är menade
“Du är ansvarig för min död,” säger du
och jag vet att det inte är sant
vet att jag gjort allt
mer än allt
för att hindra det du fruktar
Men kniven går ändå in
djupt i bröstet
där kärlek och utmattning
dansar sin sista dans
Hur bär man detta?
Hur står man kvar?
När anklagelserna haglar
från den man älskar mest
Jag påminner mig själv:
Det är inte dina ord
Det är rädslan som talar
förvirringen som skriker
sjukdomen som anklagar
Men mitt hjärta blöder ändå
för det känner inte skillnaden
mellan dig och det som inte är du
Jag håller kvar vid minnet
av den du var
av kärleken som en gång var
medan jag lär mig att överleva
orden som sårar
från den som aldrig ville såra mig
|
Nästa text
Föregående
Måsliv 
|
