Ibland känns det
Som att skriva med en vägg –
När jag skickar mina ord och bilder till dig,
Som att kasta dem ut i intet
Och se dem slukas
Med knappt synbar tillfredsställelse.

Och jag får riktigt rota
I mitt inre arkiv
Efter sätt att få dig
Att släppa ditt ankare
Och bygga tryggheten
Som tillåter dig att relaxa.

För du är mitt objektiv
I det nakna –
Och mitt stativ
I mina drömmar.

Där jag sedan länge
Känt en impuls
Av reaktioner –
Att du är den sanna för mig.

Men den som aldrig
Kommer bli min heller.

Förrän dagen
Jag sakta dör
Och du står där
Vid min sida.

Och vi ångrar
Livet vi levde –
För vi tog aldrig
Varandra i handen,
Utan bara för givet.

Och i tragedin
Ifrån våra tårar
Utmed kindernas vackra kval,
Är sanningen
En blek monolog –
Där jag febrilt letar
Efter en öppning
Att bryta igenom.

Och återta
Det som brann inom dig förr.

För jag vet
Att du lever ett liv
I en fasad
Av den du kan vara.

Och jag vet
Att du i mina händer
Skulle kunna vara
En siluett
Som målats
I en blodig oändlighet.

Det är vackert.
Det är rått.
Och jag älskar
Tanken på oss –
Trots realismens
Kalla sanning.