1.

Med grånad vrede fjättrad
mellan is och is,
och solen som sjunker mellan kobbarna,
det skärfyllda havet mitt rike.

Jag kom till en trotsig värld.
Med dyrköpt vishet,
och en envishet som skymde himlen
böjde den sig, alltför lätt, under mina ord.
Jag saknar en motståndare
som inte lägger sig på rygg.

Ja, mitt minnes hög av misstag kallas vishet.
Gårdagens kärva strider gnisslar ännu,
men instinkterna behåller sin vassa egg.

Länge har jag tronat vid oordningens portar,
en ärligare eras återstod.
Världen skaver, och solen är kall.
Inget, utom ofrid, åt den som väntar.

Nej, bort med skeva tankar –
nu tid att blekna till en myt,
att lära känna de jag bryter bröd med,
bryta världens seder,
och rista nya runor i stenhällarna.

2.

Men en dag, när solen slukas av havet
hör jag korparna skria om en brand
som ska ryka många åldrar.

Världens slut, har Valan spått:
bergen rasa, isarna brinna.
I jättarnas närmande skugga
slipar vi våra vapen.

Från de dödligas rike, ingen hand –
trots all bokförd makt
stapplar de självmant ner i Hel.

Världen har alltid kommit till mig -
Nu söker den sista striden sig till min boning.

3.

Himlen splittras, och fruktan sprids:
som allfader får jag samla vårt mod,
som ålderman leda oss i Ragnarök.

Hastigt högmod hädan –
inför omstörtningen kallt sinne,
och härda de som bär mitt blod.
Låt vinet flöda, men dess raseri dränkas i havet.
Eniga, med rättfärdig ilska, tar vi oss an världen.

Jag är redo för strävare dagar,
för att skydda sköra livets skönhet,
beväpnad med ett skarpt öga
och sejdernas styrka,
med sanningen som sköld.

Nej, att fullfölja sitt öde är inget offer:
vi ger åter tiden det vi lånat.
Förlusten är given,
men kampen vår skyldighet.
För de som kommer efter.
För livs skull, och lusten att leva,
står vi raka, kämpar, brinner, förgör och går under.