Det måste vara trött, det där lilla ordet
efter alla år av bröllop
höjda ögonbryn över restaurangmenyer
telefonförsäljare, barn som ber om glass.

Jag tänker mig att det har en liten stol
i hörnet av språkets väntrum
där det får vila mellan två kanske och ett nej.

Ja – det kortaste möjliga samtycket
en liten bugning
en osynlig dörröppnare.

Det säger inte mycket, men får allt att hända.
Ingen roman börjar med ett ja
men varje första kyss bär på det
som en hemlig undertext.

Och ibland
när det kommer för fort –
som när man säger ja till att hjälpa någon flytta
och inser att de bor på fjärde våningen utan hiss –
då suckar det nog för sig själv
och undrar varför det inte sa:
”Jag ska tänka på det.”

Men ändå:
vad vore vi utan det?
En värld där allt ständigt måste motiveras
ett evigt kanske.

Så ja –
till fler ja.
Till ja med tvekan, ja med skratt,
ja som betyder "vi får se",
och ja som menar just det.