”Buss 809 ankommer: nu”.

Detta stämmer inte. Jag ringer till SL och ber dem definiera 'nu'

Rösten i andra änden svarar att nuet är det precisa ögonblicket för stunden. Så om bussen skall
vara här nu men inte är det så är det ju fel men ändå rätt för nästa nu, som ju är nu, kan den ju
faktiskt dyka upp.

Jag finner inga stora invändningar mot svaret. Annat än att ett eventuellt framtida nu borde
vara ”snart”.
”En annan möjlighet”, svarar rösten, ”är att bussen ankommer nu, men att du de facto inte kan se den”.

Så långt hade jag inte tänkt. Det finns inte heller några andra potentiella passagerare att fråga om de kan se bussen eller inte; hållplatsen är folktom.

Gullmarsplan kanske är en illusion; men jag tänker (och pratar ju dessutom i telefon) och bör därför även finnas. ”Finns du?”, frågar jag rösten. Du kan ju vara en robot

”Jag andas och lever”, svarar rösten.
”Vad gör du när du inte svarar i telefon?”, undrar jag

”Jag försöker leva i nuet”, svarar rösten.
”Förresten”, fortsätter denne, ”så är väntan och ledan underskattad. Du borde vara lycklig över att du får möjligheten att vänta. Alldeles för få människor får eller tar den möjligheten. Leda är en källa till kreativitet men de allra flesta försöker att döda den genom att förströ sig i sina mobiltelefoner, exempelvis”.

”Jag kan fortfarande inte se bussen” berättar jag. ”Men jag kan fortfarande se allting runt omkring. Det ser ut som att Gullmarsplan existerar.”

”Jo”, bekräftar rösten ”Gullmarsplan existerar. Vi har den som station och hållplats i våra tidtabeller.”

Att stationen finns i systemen är förvisso ett belägg, tänker jag. Å andra sidan minns jag en gång då jag skulle åka till Hjorthagen. Mobilen visade att jag skulle ta tunnelbanan. När jag väl klev av i slutstationen ”Ropsten”, minns jag hur förvirrad jag var då inte en enda station på vägen bar namnet ”Hjorthagen”. Jag klev av i Ropsten. Hjorthagen existerade i SLs system, men inte i verkligheten.

Jag förklarar detta för rösten, som inte tycks ta till sig av mitt argument.

”Vill du inte prova att vänta lite till”, fortsätter rösten. ”Du kanske kommer på någonting kreativt”.

”Du har nog en poäng. Jag utgår från att både Gullmarsplan och bussen existerar. Tackar för samtalet!”, svarar jag och lägger på luren.

Efter ett tag dyker det upp några enstaka personer till vid hållplatsen. Så småningom slingrar det spontant fram en kö bakom mig. Alla tittar ner i sina respektive mobiltelefoner.

Det går några minuter, så kommer det en buss. Nu visar tavlan:
”Buss 809 ankommer: om 1 min”

Jag kliver på bussen, kommer hem och reflekterar över det som rösten sade. Det var nog ingen robot. Det var nog en person som i allra högsta grad lever i nuet. Kanske har personen rätt: man bör vänta mer, och tillåta sig ha mer leda och väntan. Det kanske leder till kreativitet.

Jag sätter mig vid köksbordet och plockar fram anteckningsblocket. Så börjar jag skriva.