När gubben gick ut för att få vara ifred och för sig själv.
Då var det outhärdligt att vara ensam. Så därför gick
hon ut och sökte främlingars gemenskap. Hellre vara ensam
ute bland andra människor, än ensam i bostaden.

Hade gubben bara vetat att nu var bostaden tom.
Hade han kunnat gå hem. Men han visste det inte.
Så han gick omkring, som vilse i sin egen stad.
Han gick inte hem, för då trodde han sig om

att kunna möta henne. Hennes möjliga besvikelse och
möjliga förebråelser. Hade hon gått hem, vilket hon inte
kunde tänka sig att göra, fruktade hon att möta ensamheten.
Så där gick båda omkring utan att kunna befinna sig

i samma bostad. Trots att de många timmar senare,
då klådan värkt ur den egna kroppen, möttes strax efter
varandras hemkomst till den bostad de kände till.
Då gick de in i varsitt rum. Han gick ut i köket och tog

sig en kopp hett eller ett glas kallt. Själv låg hon i badet
och hörde genom dörren att han kommit hem.
Då kvällen kom åt de var för sig i köket, båda ville varandra
så väl, men visste inte hur att mötas. Båda ville lägga undan

sitt behov av att vara själv eller sällskap av någon annan.
Båda ville falla i varandras armar och kramas famn mot famn.
Men ingen av dem våga börja. Ingen av dem ville heller
visa sig svag. Han gick in i sovrummet och somnade i sängen

på sin sida. Då hon hörde att han sov och hon själv torkat sig.
Då gick hon och lade sig att sova på sin sida. Då morgonen
kom och solen sken in genom persiennen, var allt som om
ingenting särskilt som någonsin varit eller som faktiskt hänt.


(Spontanskriven novell strax efter 24.00, men efter sömnlandet.)