I solens nakna sken
Är jag ett med jorden –
I hålet fyllt
Av grus och sand.

Där vaderna täcks
Av blodet ifrån historien
Vars namn
Jag ej får skrika ut –
Men som höjs
Högt över skyarna.

För livet
Är en glass som smälter
En söndagskväll
På sommaren –
Där sista strålen
Ifrån solens blekhet
Snart går emot sitt slut.

Och det vackra
Krackelerar till stoft
Som sprids ut
I det underbara
Makabra –
I enkelhetens
Blottade system.