Vem har tid för framtiden,
när jag fortfarande vattnar blommorna från mitt förflutna?

Jag går bland blommor från gårdagen,
där varje blomma är en dröm jag en gång höll, vars doft nu tynger mina sinnen.

Där varje blad bär minnen av solsken och regn,
och jorden under mina fingrar
är tung av löften som aldrig grodde.

Där jag törstar efter att glömma —
men ändå glömmer jag inte...

Jag väntar på morgondagen,
men mina ögon ser bara rötter och falna blad i en stilla kompost av gamla tider,
och som fångar mig kvar i det som var.

Men jag vattnar ändå,
för att väcka det som finns,
fastän jag vet —
att inget nytt kan växa
förrän jag släpper taget.