När sprickorna inte längre finns
Och hackspetten har raserat
murarna till cellen.

Ställer jag mig vid friheten
Och känner luften slå in –
inte som en storm,
men som ett andetag
jag glömt att ta.

Hackspetten –
hon lyfter,
men stannar till på en gren,
ser på mig...
som om hon visste
att det alltid var jag
som skulle följa henne.

Jag lämnar inte blommorna,
jag bär dem inte längre.
De får stå där,
i sitt stilla förflutna
Omhändertagna av
fångvaktarens fria tyglar

och jag får gå –
med händerna fria.

Marken känns mjuk
inte för att den är ny,
utan för att jag
för första gången
går med mig själv
och inte mot mig själv.

Och det som en gång var
ropar inte längre.
Det viskar –
men jag behöver inte längre svara,
Jag lyssnar på vinden
och går.