När vingarna avslöjar vem jag är.
Fjädrarnas gyllene skimmer så nära.
Varje andetag som tröstande skymning.
Jag faller.
Jag faller hårt.
Som om jag aldrig riktigt fanns.
En timme i taget.
Blåmusslorna en saga ingen hört.
Blickar bort mot stallet.
I samma stund så som viskande pärlemor.
Staden redan vaknat men nattens smog stannar trött kvar.
Vilandes i ebenholts kokong.
Jag flyr ifrån havets klippblock i svärm.
Blundar men mina tårar säger mer än det de vill glömma.
Stundtals jag putsar min fjäderdräkt.
Det som uppstår är min sorg.
Fokusförflyttar min egen ångest.
De ametister jag beundrar.
Skönheten i lodjurets famn.
Jag känner hennes hjärta slå.
I samma stund förstod jag.
Vem jag egentligen innerst inne är.