Jag satt i fångläger en dag, med en olyckskamrat.
Efter bara någon dag, kändes det som det hunnit
gå en vecka och vi fick havregrynsgröt att äta den
första dagen. Efter bara någon vecka, då vi började

förstå att det inte skulle finnas något slutdatum
för kriget, började vi tala med varandra litet trevande
så där. Redan efter något år föreslog jag att de
plankor av trä, vår cell bestod av, längs ena väggen,

kanske gick att ta loss, så vi fick se vad som fanns
bakom. Medan jag satt och funderade på saken,
gick han till attack själv. Jag hade haft rätt i en sak,
det gick att riva loss brädorna med mänsklig kraft

och såväl iver som blandade känslor av aggression.
Så bara några veckor senare hade han fått upp ett
hål i väggen, stort nog att se genom. Vad som syntes
där var nästa cell intill vår egen, som verkade vara

klädd med brädor lika våra, i den väggen åt det håll
han givit sig på. Ungefär tre månader senare fick vi
komma ut och sitta vid ett bord i gröngräset och såg
då att vi befann oss på en liten ö, med bara några

hundra meter till havet på alla sidor omkring oss.
Där kunde vi sedan få komma ut och äta mat en
stund en gång i veckan. Vi höll inte så noga reda
på tiden sedan efter ungefär två år och nästan tre.

Sedan kom det representanter för vår sida i kriget.
De släppte ut oss och fängslade alla de människor
tillhörande våra motståndare, vilka väl kan ha varit
något tjugotal. Själva var vi kanske något dussin.

Vi släpptes själva ut och de fick de celler vi själva
suttit av tiden i. De som varit just oss två närmast
och som behandlat oss som strykrädda hundar.
Hade redan efter något år frågat oss en dag då vi

satt ute vid ett bord av trä, ätandes någon sallad
av något slag. De hade undrat över om vi tyckte
att vi behandlats efter omständigheterna någorlunda
väl och om vi accepterat vårt öde? Jag funderade på

saken och den av oss som till slut svarade, sade bara
ett kort 'nej'. När det stod klart att han inte skulle
säga något mera, hade vi fått komma tillbaka till
cellen igen, utan några löften om att få komma ut igen.

Då vi suttit där i fångenskap i två och nästan tre år,
byttes våra roller och eftersom vi som varit fångar
och vant oss vid ölivet, kunde passa som väktare även.
Vi godtog vår uppgift och fick för oss att behandla

fångarna, de tjugo inalles, vilka fick plats med två i
varje cell, enligt samma schema. Varje år som stridig
heterna sedan varade, omkring tio år för våra fångar,
frågade vi en vacker dag, då vi släppt ut dem att sitta

till bords vid bänkarna av trä, om de ansåg att de som
behandlats väl och om de trivdes någorlunda med sin
tidlösa tillvaro. En av dem, i just vår vård, svarade sitt
korta budskap då, vilket var som där kort hållet 'nej'.