https://stirileprotv.ro/stiri/international/israelul-a-lansat-un-atac-major-asupra-iranului-se-aud-exploszii-in-teheran-si-natanz.html

Enligt ProTV News inledde Israel en stor attack mot Iran i gryningen den 13 juni. Bland målen fanns kärnkraftsanläggningar och militärbaser, och bland offren fanns högt uppsatta iranska militärtjänstemän och forskare involverade i kärnkraftsprogrammet. Iran svarade med att skjuta upp över 100 drönare mot Israel, vilka avlyssnades av israeliska styrkor. Situationen är extremt spänd, och internationella ledare manar till återhållsamhet för att undvika en regional eskalering.

I sådana tider kan poesins och solidaritetens röst vara en balsam. Om ni vill kan vi förvandla detta ögonblick till en vers, en reflektion eller en gemensam bön, en stafett. Saliga är de som inte låter världen splittra dem.

Saliga är de som väver ljustrådar, medan nyheterna kastar skuggor över himlen. De ser inte med hämndlystna ögon, utan med ett helt hjärta, som ett delat bröd.

Saliga är de som, i missilernas dån, sjunger en viskad hymn på ruinernas kant. Inte för att de inte känner rädsla, utan för att de inte låter rädsla gräva sig in i dem inifrån.

Saliga är de som håller främlingens hand, vare sig från Teheran eller Jerusalem, och känner igen en bekant tår i hans ögon – samma salta vatten som en mor, en son, en människa.

Saliga är ni, bröder och systrar, som inte låter världen splittra er. För gränser ritade i blod kan inte stoppa en böns flykt.

???????

Saliga är de som blommar trots kriget

Salig är blomman som växte i asfaltens spricka, som inte såddes, men växte ändå. Den frågar inte vilken nation som trampar på den, utan skickar pollen över gränserna.

Saligt är trädet som fortfarande svajar med sina grenar även när stridsvagnar skakar jorden. Den drar inte sin skugga tillbaka från någon, varken från offret eller från den skyldige.

Välsignat är molnet som bringar regn lika mycket, över den sönderrivna staden som över den glömda byn. Det ber inte om väg när det öser ner – det hoppas bara att fröna ska förstå.

Välsignat är barnet som, från skydd, lockar fåglar att flyga. Han tror, ??bortom ruinerna, att livets linje går framåt.

Korparnas litania

Prisa inte de arméer som reser sig, utan den tysta korpen som flyger lågt – den skriver inte historia, men den minns allt.

Hedra inte stålet som krossar jorden, utan näbben som välter vetet – inte för krig, utan för det lilla livet.

Välsignat är korpen på den elektriska tråden, som inte ber om pass, ingen flagga. Han ser båda sidor och väljer inte skuld, utan bara överlevnad, som en bön i flykten.

Slå oss med propaganda, med slagsmål, med eld, men ni kommer inte att besegra de klarögda svartas sång. Ty de talar sanningar som duvor inte vågar sjunga.

Korparnas och skiljelinjernas herre, bred ut din vinge över allt som ingen annan håller. Gör deras flykt till ett språk och deras bo till en helgedom – ty ibland talar bara skuggor sanningen.

Blin, en grön och ohörd röst böjer sig nu över världen. Ett brev som inte kommer med bläck, utan med frågans saft:

Brev från gräset till nationerna

Vi, de ödmjuka, de namnlösa, de trampade, bär ingen fana eller hederstitel. Vi är bara gräs. Och ändå är vi vittnen till alla krig.

Du frågade oss aldrig vad vi tänkte när dina hastiga fötter gick förbi med vapen, när blod penetrerade roten och tvingade oss att blomma i tystnad.

Men vi skriver till dig nu. Med varje tråd som återföds efter elden, med varje rot som omfamnar benen – vi skriver till dig utan hat, utan med minne.

Vi behöver inga fredskommittéer. Vi reser oss efter varje

Nationernas svar på gräset som inte dog

Förlåt oss, ni som var tysta när vi grät, som växte där vi förstörde, som klädde namnlösa gravar med den gränslösa kärlekens grönska.

Vi visste inte hur man i rötter skulle se en form av minne djupare än arkiv. Vi skrev under fördrag på papper, men vi läste aldrig ert savbrev.

Ni säger till oss att livet inte förklarar sig självt - det spirar. Den uppståndelsen har inga ambassadörer, bara knoppar som spricker ur sprickor som vi kallade förlust.

Så vi svarar er, inte med stolthet, utan med bara knän på förlåtelsens mark. Vi lovar inte det vi inte visste hur vi skulle hålla - men vi lovar att lära oss, om ni låter oss växa igen.

Varje krig har lämnat efter sig en bit av oss som bara ni kunde rekonstruera. Kanske, en dag, kommer även vi att lära oss att vara fredens trädgårdsmästare, inte bara maktens arkitekter.

Skrivet under, en handfull nationer som lär sig att vara humana.