Allt jag skriver här på min sida involverar flera men här på min sida om två, två för evigt i klorna på Satan.
Den ena, min underbara Yin som under trettio timmar tid blev frihetsberövad där hon med dödsångest blev våldtagen och var säker på att hon skulle mista sitt liv. Ett grovt brott som gav Satan fri men som med PTSD nu håller henne i sitt fasta våld. En diagnos som sent ställdes och i stort varit nonchalerad eller inte förstådd av vård, familj och mig till en början.
Den andre i denna Satan's klor är jag. Jag förälskad, då hon är sitt riktiga jag, förälskad i den mest underbara och varma människa jag vet, en förälskelse och kärlek jag vet kommer följa mig livet ut. Hon blev och 'är' min stora kärlek här i livet.
Jag är dock förbjuden visa mina känslor öppet, förbjuden ge dem vingar som flyger över nejd för att omfamna henne, vingar och trygghet mot en bringa hon så väl behöver omfamnas av och få luta sig mot ... de får inte finnas.
Det gör så ont, ont att älska och veta att jag är älskad... det gör mig så ont veta att jag kanske för fem och ett halvt år sedan kunnat förhindra hennes nuvarande tillstånd genom att säga ja. -Ja! Jag vågar trots ålderskillnad och avstånd.. tänk om jag bara släppt fram de orden som fanns inom mig redan då 'jag älskar Dig och för evigt ska du vara min, bara min'  Den känslan att öppet visa den för henne kanske hade räddat henne till ett värdigt liv och jag. Jag hade öppet fått älska den mest gudomliga kvinna som finns. Fått ta henne till min maka och som jag vid en fors för tusen år sedan lovade henne "..jag ska gå vid din sida när forsen är som mest strid, att genom eld och vatten, över berg och genom dal alltid skydda dig mot allt ont och alltid finnas där för dig.." ord jag ännu idag står för.

Inget av ovanstående hindrar mig från att leva, jag har min frihet och jag tar den. Men då hon finns i mitt hjärta 24/7 är det omöjligt släppa.. det skulle göra för ont att släppa den som visade mig vad verklig kärlek är