Fortsättning på del 1 (14).


Kuratorn på vårdcentralens samtalsmottagning skakar på huvudet när jag berättat om mina försök att konfrontera det förflutna. Först kuratorn på BUP där jag bara satt och pratade om trevliga händelser. Sedan drömtydningen hos den sovande psykoanalytikern, och slutligen familjesamtalet som knappast gjorde mig lyckligare.
- Du har bara talat om vad andra gjorde, säger kuratorn. Vad de gjorde för fel. Men inte vad det gjorde med dig.
Jag nickar innan hon talat klart. Jag slås av samma tanke.
- Vad hände med den lilla flickan som såg allt våld? fortsätter hon. Vad hände inne i dig? Det har du aldrig talat om.
- Nä. Jag har fokuserat på andra.
- Du har tänkt på varför pappa slog, och varför mamma mådde dåligt.
- Jag har försökt förstå.
- Ja, och det är inte fel. Men du glömde bort dig själv. Du var ett barn som inte borde sett det din pappa gjorde mot din mamma.
- Nä.
- Var du helt ensam i det här?
- Ja.
- Hade du ingen vuxen du kunde tala med?
- Nä, det fanns ingen. Det var ju pinsamt också.
- Hur då menar du?
- Min pappa brukade jaga min mamma när hon sprang ut. Han fick alltid tag i henne utanför huset och misshandlade henne där. Hennes skrik var fruktansvärt. När jag sprang efter för att stoppa honom såg jag att det stod folk i fönstren. De försökte gömma sig bakom gardinerna. Jag skämdes samtidigt som jag blev besviken över att ingen sprang ut för att hjälpa mig.
Jag ser att kuratorn blir upprörd. Hennes milda ansikte mörknar.
- Hur ofta slog han din mamma?
- Varje dag under de svåra åren. Jag var alltid hemma och gick emellan om jag kunde. Utom en gång när jag sov hos en kompis. Det var i sexan tror jag. Det var enda gången jag sov borta. Jag ringde hem fast det var så nära.
- Varför ringde du hem?
- Jag ville kolla så att min mamma var okej. Och det var hon. Men jag skämdes inför kompisen och hennes familj. De undrade varför jag skulle ringa. Jag minns inte vad jag svarade. De stod och smålog, och trodde väl att jag inte kunde sova borta utan min mamma. Det var nog den värsta natten under de åren. Det var så lugnt och tyst hos kompisen. Alla sov. Ingen skrek. Men jag kunde inte sova. Jag hade ingen koll på vad som hände hemma.
- Du tänkte på mamma?
Jag nickar.
- Du berättade att du var elva när det blev våldsamt hemma.
- Ja, jag var ju rätt gammal.
- När man är elva är man inte gammal. Man är fortfarande ett barn som behöver sina föräldrar. Nu fick du vara förälder i stället.
- Ja, det var nästan så. Våldet var som värst när jag var mellan elva och fjorton. Kanske tills jag var femton. Allra värst var det när jag var omkring tolv. Jag kunde aldrig slappna av. Jag kan fortfarande höra min mammas skrik. Jag bor ju i samma hus och sover i samma rum. Instinkten att rusa upp och rädda henne sitter i ryggmärgen.

Trots att vi sitter och talar om våldet under barndomen är det inte det som fått mig att kontakta vården. Det är ett trauma från ungdomen som triggat gråten och ångesten. Ett brutalt svek som jag utsattes för och som krossade mitt hjärta.
Minnet av sveket tog ett oväntat strypgrepp på mig när jag läste manuset till första delen i min blivande självbiografi. Flera år tidigare när jag skrev ner den hemska historien behöll jag kylan och lugnet. Men när jag senare läste mina egna ord i januari 2023, kom tårarna. Den sista resten av förnekelse brakade samman.
Jag har aldrig berättat historien för någon. Ensam har jag burit på den i över trettio år. Nu värker den och måste ut. Kräver att få komma ut. Att få bli berättad för någon som lyssnar och förstår. Men kuratorn verkar ointresserad. Händelserna i barndomen betraktar hon som viktigare. Det gör mig förvirrad och orolig. Ska jag inte få tala om det jag kommit hit för? Om anledningen till gråten? Om det är möjligt vill jag berätta mer om sveket. Barndomen tänker jag inte alls på.

Innan sommaren fick jag fylla i ett självtest för att skatta mitt mående. Det är en så kallad SUD-skattning med en tiogradig skala för att bedöma nivån av obehag och ångest i olika situationer som påminner om upplevda trauman.
SUD är en engelsk förkortning för subjective unit of distress, till svenska översatt subjektivt upplevt obehag. Jag fyller i höga siffror på nästan alla frågor. Resultatet visar tydligt att jag lider av ångest, depression och PTSD, posttraumatiskt stressyndrom.
I pappren som jag fått av kuratorn har jag läst om trauman och reaktioner. Där står att trauma är en känslomässig chock som kan orsaka emotionella problem. En vanlig följdreaktion är överspändhet som gör att man känner sig nervös, skakig och darrig. Spänningen beror på hjärnans och kroppens ständiga beredskap för att kämpa eller fly. Koncentrationssvårigheter är också vanligt.
Allt stämmer in på mig. På pricken. Hjärtat har bultat hårt och snabbt, och kroppen darrat i snart fyrtio år. Särskilt sedan ungdomsåren. Det förvärrades då jag hoppade av gymnasiet i smyg och gömde mig i skogen i tre veckor.
Jag inser att jag lidit av PTSD under många år, men hållit masken. Fasaden av kontroll var ett sätt att dölja det inre kaoset när det var som svårast hemma. Sedan blev beteendet bestående.
Kuratorn tar för givet att det är våldet som jag bevittnade och avvärjde under barndomen som orsakat min PTSD. Det låter rimligt. Det var då det började. Sedan har den spätts på och förvärrats av senare trauman.

Jag minns hur jag förändrades när våldet blev vardag i mitt barndomshem. Mitt känsloliv kapslades in bortom insyn från andra. Det som egentligen borde kommit ut som gråt förpassades till det undermedvetna. Där lagrades en häxbrygd av våldsamma känslor som behövde komma ut men inte fick det av hänsyn till situationen. Någon var tvungen att bära masken i vansinnet, och det var jag.
Jag försökte ta kontroll över allt runtomkring mig, så att ingen anade vårt helvete. Skammen var enorm. Jag blev en mästare på att inte visa känslor. Aldrig någonsin tänkte jag visa mig svag som min mor. Bli ett vrak. Ju ondare det gjorde, desto mer stelnade fasaden.
Ibland log jag eller skrattade. Men aldrig på riktigt. Alltid med en klump i halsen. Och med ett inferno av tankar och känslor i huvudet. Kontrollen var skenbar.
Mycket handlade om ett hänsynstagande till min mor. Jag kunde inte tänka på mig själv, och det tror jag inte att något normalt barn skulle gjort. Ser du en annan människa lida slänger du dig inte på golvet och gråter du också. Du försöker trösta den som har det svårt. Att ingen kan trösta dig kan du inte göra något åt.
Vem skulle ha tröstat mig? Nej, det fanns ingen. Hur skulle det sett ut om inte jag hållit ihop? Myndigheterna hade hämtat mig och separerat mig från föräldrarna, och det ville jag inte.
Kanske tyckte jag för mycket om föräldrarna trots allt. Jag var bunden till dem mitt i eländet. Ja, jag bands ännu hårdare på grund av våldet. Det onda svetsade oss samman samtidigt som vi blev främlingar för varann. Men vi var främlingar som var vana vid varann. En vana som innebar en slags trygghet.

Jag utvecklade också ett undvikandebeteende som kuratorn noterar i journalen. Det är hon som använder ordet efter att ha ställt frågor om mitt relaterande till andra människor. Orsaken till beteendet går troligen att spåra till upplevelsen av utsatthet och brist på vuxna som reagerade. Känslor av hopplöshet, aggression och hat växte i mig, men trycktes ner.
Jag blev tidigt uppgiven eftersom ingen såg mitt lidande, till stor del på grund av masken jag bar. Jag skämdes och ville dölja eländet. Då fanns heller ingen som såg och kunde hjälpa. Jag befann mig i en ond cirkel av skam, kontroll och bitter hjälplöshet.
Beröring och intimitet är andra områden som tar skada av trauma läser jag i pappren som jag fått av kuratorn. Jag slutade ta i folk och lät ingen röra mig redan då jag var sex år. Barn gör så ibland. Jag har noterat det då jag jobbat på förskolor och grundskolor. Det är inget onormalt, och brukar gå över. Men hos mig blev det bestående. Troligen på grund av våldet och trakasserierna i mitt hem. Bristen på tillit och flera svek i livet gör att jag fortfarande har svårt för beröring. Jag släpper aldrig någon människa inpå mig.

Härvan av plågsamma känslor har gjort att jag genom åren kontaktat flera kuratorer och psykologer i hopp om lindring. Men alla samtal har varit förgäves. Varken den leende kuratorn på BUP, eller den sovande psykoanalytikern förmådde upplösa det neurotiska tillståndet. Ett tillstånd som knappast syntes, och som ingen kunde ana sig till. Jag hade själv inga ord för mitt tillstånd mer än ångest, men försökte aldrig dölja något.
Men omedvetet kanske jag gjorde det genom att visa upp en mask av lugn och kontroll. Jag bar en pansarrustning i tron att den skyddade mig från verklighetens hårda slag. Dessvärre skavde den och gjorde livet ännu tyngre. För fienderna attackerade även på insidan. Åt mig inifrån.
Men psykologers och kuratorers uppgift är just att demaskera och komma den hjälpsökande inpå livet. Men det klarade de alltså inte. Mitt pansar var för tjockt. Och de ansträngde sig inte för att tränga igenom. För den sortens lama själasörjare innebar jag lättförtjänta pengar.
Var jag kanske dålig på att berätta för dem? Att använda språket så att de uppfattade mig korrekt? Jag som aldrig haft svårt för att uttrycka mig. Varken i tal eller skrift. Det var såklart svårt att berätta om det som jag förträngt. Om det som låg dolt även för mig själv. Och själsexpertisen satt stum mittemot i fåtöljen istället för att leta fram de gömda trollen. De visste så väl att de måste upp i ljuset för att spricka. Ändå satt de handfallna. Leende eller sovande.
Utanför vården fanns ingen att tala med om mitt mörker. Vem eller vilka skulle det ha varit? Mina föräldrar?
Den enda hjälp jag har fått är i dialogen med mig själv då jag skrivit dagbok. När ingen utomstående kunde hjälpa, återstod bara den egna personen. Att bli sin egen lyckas smed.

Om jag aldrig fått berätta om mitt sargade inre, så har jag i stället lyssnat på andra när de berättat om sina liv. Oräkneliga är timmarna som jag suttit som den lyssnande psykologen. Skulle jag ändå försöka lägga ihop timmarna blev de till flera veckor, ja kanske månader av mitt liv. Och det gör ingenting. Till skillnad från de psykologer jag talat med, har jag lyckats knäcka koder och bryta isar. Och jag har själv utvecklats av att höra andra berätta.
Jag är den enda som lyssnar och förstår har de sagt mig, trots att deras liv i motsats till mitt är fyllt med vänner och anhöriga. Jag har lyssnat på berättelser om äktenskapskriser och barn som farit illa. Om mobboffer och konflikter på arbetsplatser.
När de ringt mig har de slentrianmässigt frågat:
- Hur är det med dig då?
- Jodå, det är skapligt har jag svarat.
Så säger den som bär på ett stort mörker, och tycker det vore pinsamt att besvära andra med minsta antydan om det.
Jag brukar knappt hinna svara förrän de är igång och berättar om sin trassliga tillvaro. Jag har känt mig både osynlig och viktig. Tagen för given. Ibland har jag inte lyssnat så uppmärksamt som de trott. Tänkt att nu jävlar lägger jag på luren eller slänger ut er.
Jag tror att vissa människor är födda till att lagra sina upplevelser inom sig och inte glömma dem. Även andras upplevelser. De svåraste minnena finns där för att analyseras och bli till lärdomar som ger livet en djupare dimension.
Berättelsen om sig själv är också en berättelse om andra med liknande erfarenheter som inte har möjlighet att klä dem i ord. Jag tror att det är det som främst driver oss som skriver berättelser. Att de ska kännas meningsfulla för fler än oss själva. Och andras läsningar och reaktioner ger nya perspektiv på berättelsen.

Med anledning av testresultatet har jag erbjudits en traumabehandling på vårdcentralen som jag tackat ja till. Terapimetoden heter på engelska Prolonged Exposure Therapy och brukar översättas till förlängd exponering. Det handlar förstås inte om exponeringstiden i en kamera, utan om att patienten exponerar sig för traumat i stället för att undvika det.
Den ena delen i behandlingen kallas för imaginativ exponering, och går ut på att visualisera traumat. Att försöka se det framför sig, för sitt inre öga. Samtidigt som man ser det för sitt inre ska man berätta om det i presens för att förstärka känslan av att det sker på nytt.
Det ska helst innehålla våldsamma scener säger kuratorn. Sedan upprepar man sin berättelse en eller två gånger. På så sätt exponerar man sig lite längre för traumat. Därav namnet på behandlingen. Förlängd exponering. Den upprepade konfrontationen gör att ångesten och rädslan som är kopplat till traumat gradvis minskar.
Berättelsen ska spelas in så att patienten har tillgång till den och kan lyssna på den i sitt hem. Helst en gång per dag under behandlingen.
Jag ska alltså ställa mig öga mot öga med demonerna utan att springa och gömma mig. Därmed tar jag kontrollen över dem.
Detta låter så självklart. Varför krångla till det med drömanalys hos en kvinna som satt och sov?
- Ska du prova att spela in på din telefon? säger kuratorn.
Jag öppnar appen Röstinspelning och trycker på start. Säger några ord och stoppar inspelningen. Lyssnar. Ljudet är bra. De tekniska förutsättningarna finns för att genomföra behandlingen som startar nästa gång vi ses. Om nio dagar.

Den andra delen i behandlingen kallas för exponering in vivo. Den går ut på att exponera sig direkt för det som är ångestfyllt. In vivo, i det verkliga livet. Jag ska göra det om jag har möjlighet till det. Det kan vara att bege sig till de platser där traumat utspelade sig, eller träffa någon person som var inblandad i det.
- Har du haft möjlighet att göra det? frågar kuratorn.
- Nä, inte nu under sommaren. Jag har jobbat mer än heltid på campingen. Och trädgården växer igen.
- Jag förstår.
- Men när jag tänker efter så har jag faktiskt gjort det, säger jag med ett leende. Det var när jag gjorde research till självbiografin. Fast det är länge sen.
Kuratorn höjer på ögonbrynen.
- Jag åkte till Österköping och fotograferade och antecknade. Jag tänkte ju inte att nu ska jag sticka iväg och bearbeta trauman, även om jag förstod att det skulle bli jobbigt.
Kuratorn ler vänligt.
- Det var i Österköping som jag blev sviken av en man som jag kallar för Franz i självbiografin. Det var minnet av det sveket som kom ikapp mig i början av det här året och som utlöste gråten. Det berodde på att jag läste om det i manuset. Sen kunde jag inte sluta gråta.
Kuratorn ler besvärat.
- För mig var det ett svek, fortsätter jag. Han skulle nog kalla det för hämnd. Han hämnades för att han trodde att jag bedrog honom med hans vän. Vilket jag naturligtvis inte gjorde. Jag skulle aldrig kunna bedra nån. Han hade varnat mig för den här vännen och sagt att jag inte skulle lyssna på honom eftersom han ljög så mycket. Vännen kallar jag för Ivan den förskräcklige i boken. Han gillrade en fälla och skapade en tragedi som aldrig blev utredd. Franz valde sedan att tro på Ivan, mannen som han själv varnat mig för att tro på. Sedan spred han ryktet om sig själv som en hänsynslös bedragare som bara lekt med mig och lurat mig. Han drev runt på stan med en utvecklingsstörd och bisarr kvinna som han bara kände avsky för. Det begrep alla. Mitt hjärta krossades av hans svek. Men det var ändå jag, den oskyldiga, som fick bära hundhuvudet som en bedragerska. Vad som egentligen hände vet jag fortfarande inte. Men hans svek var fruktansvärt. Jag har fortfarande inte förlåtit honom, och kommer nog aldrig att göra det. Och han lär fortfarande leva i den falska tron att jag bedrog honom. Tragedin var till största delen Ivan den förskräckliges verk. Men det går inte att skylla allt på honom.
Kuratorn ser på mig med likgiltig min. Det gör mig förvirrad och osäker. Min puls är hög.
- Jag har aldrig berättat den här historien för nån. Den har gjort för ont. Jag har nog inte velat se klart på det som hände. Inte haft styrkan till det. Nu behöver jag få den ur mig. För min egen skull, men också för bokens skull. Det här traumat är det enda i manuset som inte känns helt äkta i skildringen. Jag stängde av känslorna när jag skrev. Därför blev skrivprocessen ingen riktig bearbetning av historien. Ändå blev jag så berörd när jag läste om det att jag inte kunde sluta gråta.
- Är den här boken nåt du planerar att ge ut?
- Ja, det ska bli tre böcker. En trilogi. Den första inleds i skogen i Svartdalen där jag gömde mig när jag hade hoppat av gymnasiet i hemlighet. Då var jag sjutton. Tredje delen slutar i nutid. Jag har några kapitel kvar att skriva på första delen om ungdomen.
- Då hoppas jag det går bra med arbetet.
- Det kommer gå bra bara jag får den hemska historien ur mig. Kan jag fortsätta berätta?
- Du kan fortsätta om du känner att det är viktigt, säger kuratorn och ser på sin armbandsklocka.
- Det finns en förhistoria innan det hemska sker. En period med flera incidenter och missförstånd. Jag vet inte vem som låg bakom det. Om det var Ivan den förskräcklige eller nån annan bekant till Franz. Men jag har också skuld i det här dramat eftersom jag spelade med i spelet. Och jag hade inte styrkan och modet att förklara det för Franz. Jag var för sårad och stolt.
- Var det ett undvikandebeteende?
- Det har jag inte tänkt på. Det kan man nog säga. Jag klarade inte av att konfrontera honom. Jag hade för dålig självkänsla och vågade inte blotta mina känslor. Jag var så kär i honom och han i mig. Ändå tänkte jag att jag inte dög åt honom. Jag hade aldrig varit ihop med nån man innan.
- Sa du det till honom?
- Att jag inte hade varit ihop med nån?
- Ja, och oron som du kände?
- Nä, han visste inget om det. Inte om nånting. Jag höll masken.
- Hur kommer det sig?
- Jag tyckte det var pinsamt. När jag träffade honom hade jag bara kysst några killar. Men inte haft nåt förhållande. Jag lät ingen komma nära mig. Det var jobbigt när nån var nyfiken och ställde frågor om mig. Jag visste inte vem jag var. Det var bara en stor härva av ångest och panik inne i mig. Men jag hade lärt mig att hålla masken när det var våldsamt hemma. Så det blev väl en vana. En strategi som jag trodde var bra för mig. Så jag höll masken jämt. Inför alla. Även för den här Franz. Han fick inte ens veta att jag var oskuld. Det var rena tortyren första gången. Jag trodde på allvar att jag skulle dö. Jag kunde knappt gå dan därpå. Men jag berättade inget om det. Jag skämdes för allt. Jag skämdes för att jag var oskuld. Jag skämdes för att jag pratade på BUP. Och jag skämdes för att jag inte drack alkohol. Men jag lyckades dölja allt. Han trodde till och med att jag hade problem med alkohol. Så bra spelade jag.
- Hur länge pratade du på BUP?
- Knappt två år. Jag började där strax innan jag hoppade av gymnasiet. Det var på vårdcentralen i Gårdeby söder om Österköpings centrum. Franz bodde i en lägenhet i kvarteret bakom vårdcentralen. Han visste inte om att jag gick dit och pratade. Jag sa ifrån när han ville följa mig till busshållplatsen eftersom vägen gick förbi vårdcentralen. Från kuratorns rum såg man gångvägen till hållplatsen. Jag hade berättat för henne att jag hade träffat en kille som hette Patrik. Jag fick för mig att hon inte gillade utlänningar. Franz var alltså en invandrare. Om kuratorn fick se mig med honom skulle hon förstå att jag ljugit. Att det inte var nån Patrik. Även fast han var rätt så ljus så såg man att han inte var svensk. Så det var mycket hemlighetsmakeri. Det slog mig senare att våra vägar måste ha korsats där innan vi träffades på diskot. Ibland pratade jag två gånger i veckan med kuratorn.
- Vad hände mellan dig och den här mannen som gjorde att det blev ett trauma för dig?
- I stora drag vet du ju vad som hände, så du förstår säkert hur smärtsamt det var. Men jag ska försöka ta det från början. Jag vill gärna berätta om mig själv först. Om hur jag mådde och fungerade vid den här tiden.
Kuratorn ser oberörd ut. Förstår hon min smärta? Förstår hon mitt behov av att äntligen få dela denna historia med någon? Om hon aldrig har varit kär kan hon inte förstå. Då framstår mitt trauma bara som ett drama för henne. Ett teaterspektakel regisserat av en galen man vid namn Ivan den förskräcklige.
Först det här året, 2023, har jag börjat inse att det finns människor som inte kan uppleva kärlek som jag och många andra gör. De kan inte bli kära och de kan inte älska. Och därför krossas aldrig deras hjärtan när de blir bedragna eller svikna av en partner. De vet inte vad det innebär. Något fattas i känsloregistret. De kan inte förstå att kärlekstrauman existerar i verkligheten, och inte bara på film och i romaner. Är det en sådan person som ska lyssna på historien om hur mitt hjärta krossades?
- Det som hände först var otrevligt, fortsätter jag, men inte direkt nåt trauma. Det är viktigt att få fram bakgrunden, även om den kan verka löjlig. Det är lite pinsamt för mig att berätta.
Kuratorn nickar med tom blick. Det får mig att tala forcerat.
- Problemen började när jag och min kompis Agnes gick till ett disko i Österköping som jag kallar för Sodom i boken. Då förstår du vad jag tyckte om det stället. Jag hade aldrig besökt såna platser innan jag träffade Franz. Och sen har jag aldrig varit i närheten av dem utom ett par tre gånger när jag inte kunnat säga ifrån. Jag är väl lite konstig kanske. Men jag trivs bäst i skogen. Jag tycker inte om städer och så kallade dåliga ställen. Jag dricker inte alkohol, och diskotek och klubbar tycker jag är hemskt. Jag har aldrig besökt dem frivilligt.
Kuratorn ser på mig utan att röra en min.
- Jag blev lurad till diskot första gången av en annan kompis. Det var då jag träffade Franz. Jag bodde i Svartdalen då och hade flyttat hem till min mamma igen efter att ha bott i lägenhet i Österköping. Jag hade bott där för att slippa resorna och få mer tid och ork till studierna. Men det gick inte. Jag mådde så dåligt. Så då hoppade jag av gymnasiet. Sen började jag på komvux mot min vilja. Min mamma tvingade mig. Det var ju en katastrof att jag hade hoppat av gymnasiet. Ja, det tyckte väl jag också. Men hon förstod inte vilket kaos som rådde i mig. Att jag inte kunde fokusera på studier. Det där kaoset försvann ju inte för att jag började på komvux. Jag läste inte en läxa när jag gick där. Öppnade inte en bok. Jag kände mig ofri inne i stan, och längtade hem till Svartdalen och skogarna. Till vildmarken. Bara där kunde jag andas och känna mig fri. Vara mig själv.
- Tror du att det berodde på det som vi har talat om? Posttraumatisk stress?
- Ja, när det gällde studierna. Men jag har aldrig tyckt om städer och stökiga miljöer. Det kommer jag aldrig att göra.
- Var det en ny och främmande miljö för dig?
- Ja, och skrämmande. Särskilt nöjeslivet. Eftersom jag inte tycker om alkohol blev jag förvånad över alla människor som drack. Jag fattade inte att det inte var lika jobbigt för andra att svälja en klunk. Jag trodde att alla människor avskydde alkohol, men drack ändå. Bara för att bli fulla. För en del är det väl så. Jag drack några gånger för att visa att jag inte var nån mes. Men bara när nån såg på. Och bara några klunkar. Jag var rätt bra på att spela full. För att smälta in. Öl var svårast. Totalt har jag druckit kanske ett glas öl i mitt liv. Om man lägger ihop alla klunkar jag plågade mig igenom och svalde under den här perioden.
- Hur länge träffade du den här mannen?
- Vi var ihop ett par månader bara. Men efterspelet pågick ett år nästan. Ända tills jag åkte utomlands. Så under ett år befann jag mig i miljöer och bland människor som inte alls passade mig. Som skrämde mig och bröt ner mig. Den här Franz omgav sig med den värsta sortens människor jag aldrig tidigare träffat. De var vakna på nätterna och sov om dagarna. De verkade inte jobba. Så det var en helt ny värld att träffa honom.
- Var de också invandrare?
- Ja, alla kom från Balkan. I boken talar jag om blåbärsfolket och lingonfolket. Jag använder fingerade namn på personer och en del nationaliteter. Franz tillhörde blåbärsfolket. Men han ljög ständigt. Första gången vi träffades sa han att han var kroat. Andra gången var han ungrare. Det är ju inte omöjligt att han hade ungerskt eller kroatiskt påbrå. Men man är ju inte kroat ena dagen och ungrare nästa dag. Att ljuga verkade han väldigt bekväm med. Det var obehagligt såklart. Jag hade aldrig träffat nån som ljög så fräckt. Jag tror att han skämdes för att han tillhörde blåbärsfolket. De har väldigt dåligt rykte, och ligger högt i brottsstatistiken. Jag blev varnad för blåbärsfolket av flera personer, men avfärdade det som fördomar. Jag försöker alltid tänka på människor som individer. I det här fallet borde jag lyssnat på de fördomsfulla. Det hade besparat mig mycket lidande. Det var jobbigt hemma då på grund av att min mamma mådde så dåligt. Så jag åkte in till stan fast jag egentligen inte trivdes där. Eller så drev jag omkring i skogen om det inte var för kallt. Ibland visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag kunde inte vara i huset hela tiden, ifall min mamma kom hem på lunch. Ibland åkte jag in till stan och komvux. Jag gick runt i byggnaden eller satt i nåt hörn. Jag skolkade från nästan alla lektioner. Om jag gick på nån lektion orkade jag inte lyssna på läraren. Jag var mentalt frånvarande. På en mattelektion skrev jag en av mina bästa dikter. Jag har den kvar i original. På ett rutat papper under nån ekvation som jag inte lyckats lösa. Jag låste ofta in mig på en toalett. Där satt jag i mörkret och lyssnade på ljuden utanför. Jag hörde när lektionerna var slut, för då strömmade folk förbi i korridoren. Ibland ryckte nån i dörrn. Flera gånger. Blev irriterad på att det var upptaget så länge. Jag satt kvar tills jag var säker på att personen gått därifrån. På stan vågade jag inte röra mig. Jag fick panik. Världens hjärtklappning. Det berodde nog mest på att jag hade hoppat av gymnasiet. Jag kände mig extremt misslyckad. Jag var rädd för att möta nån från min gamla klass. Eller nån annan från skolan som kände igen mig. Som klassföreståndaren som hade förnedrat mig på flera lektioner. Honom ville jag absolut inte möta. Ibland slog jag tärning hemma på mitt rum. Den fick avgöra om jag skulle vara i skogen eller i stan. Om jag slog en sexa före en etta skulle jag stanna i Svartdalen och göra i ordning matsäck för att äta i skogen. Då satt jag länge på ett berg med utsikt över en by strax utanför villaområdet. Stigen dit var nästan osynlig så det var aldrig nån som kom dit och såg mig. Fick jag en etta före en sexa blev det stan. Men vädret avgjorde också hur jag valde.
- Hur var det i skogen?
- Jag kände mig trygg där. Fri och självständig. Jag drömde mycket om framtiden. Jag tänkte på Franz förstås och längtade efter honom. Men för att träffa honom var jag tvungen att åka in till stan. Jag avskydde stan och det liv han levde. Men det var ändå värt det bara för att få se in i hans ögon som gjorde mig knäsvag. Då var jag i himmelriket. Det kändes så overkligt att få så mycket kärlek som jag fick. Det var också overkligt att vi sågs. När vi träffades på Sodom första gången stämde vi träff där två dar senare. Men jag vågade inte gå dit ensam. Vännen som jag hade sällskap med första gången skällde på mig och sa åt mig att inte prata med "såna där". Jag fick absolut inte träffa honom igen. Så jag gick inte dit som vi bestämt. Jag ville men vågade inte gå dit själv. Det var en så obehaglig plats att ses på. Jag var så ledsen den kvällen när jag låg hemma i Svartdalen. Tänkte att jag aldrig mer skulle få se honom. För jag blev kär i honom nästan direkt. Sen sågs vi av en slump på biblioteket i stan och stämde träff igen. Då blev jag så lycklig. Jag skrev dikter om vår kärlek. Tre på svenska och en på engelska. Men han fick aldrig höra dem.
- Varför fick han inte höra dem?
- Han kunde ingen svenska. Och dikten på engelska var lite fånig tyckte jag. Ett pekoral. Fast den var nog rätt genuin ändå. Jag tänkte nån gång på att översätta de svenska och läsa för honom. Men jag vågade inte. En är på två verser. Den skrev jag när han låg och sov. Jag hade just skrivit ner dikten i dagboken när jag märkte att han hade vaknat. Han låg och betraktade mig allvarligt. Sen sa han att han älskade mig. Det hade ingen sagt till mig förut. Det var omtumlande. Jag skrev både datum och klockslag under dikten, så därför vet jag exakt när han sa de tre orden. Han sa dem på engelska. Jag tyckte väldigt mycket om honom och var attraherad av honom. Och jag var väldigt kär i honom. Men älskade honom gjorde jag inte. Jag hade behövt mer tid. Dikten handlar om min oro. Om avståndet mellan oss. Om mitt inre som han aldrig såg. Jag anpassade mig hela tiden när jag träffade honom. Han skulle aldrig ha förstått min värld.
- Hur vet du det?
- Han hade helt andra intressen. Han verkade egentligen urtråkig. Han jobbade inte och verkade inte skämmas för det. Jag antar att han levde på bidrag. Han hade bara varit i Sverige några månader. Ett halvår tror jag. Han tänkte nog inte på att svenskarna arbetade hårt och betalade skatt så att han och hans vänner skulle kunna leva dagdrivarliv. Han satt och drack öl och gick på det där stället med dåliga människor. Och jag spelade med. Låtsades att jag var likadan. Det tog enormt på krafterna att befinna sig i en sådan destruktiv miljö. Idiotiskt att bli kär i en sån. Men det går ju inte att styra sina känslor. Jag skrev dikter sedan nästan ett år tillbaka och hade en samling. Jag har den kvar förstås. Pappren är helt gulnade. Jag har inte skickat in dem till nåt förlag. De flesta är allegoriska om olika sinnesstämningar. Känslor omskrivna i naturscener. Och så några kärleksdikter. De jag nämnde och en som jag tillägnade en annan man som jag var förälskad i några månader innan jag träffade Franz. Delvis allegoriska. Det var både spännande och skrämmande med den här Franz. Det blev väl extra spännande eftersom jag höll allting hemligt.
- Vad var det som skrämde dig?
- Allt möjligt. Nöjeslivet i stan med diskotek och fulla människor. Det gjorde mig nervös och panikslagen. Att vistas i miljöer som både bröt ner mig och tråkade ut mig. Det gick inte att föra ett enkelt samtal i de högljudda lokalerna. Jag mötte inga människor där som liknade mig. Det var Franz värld. Inte min. Jag minns att hans ögon blev allvarliga när han klev in i Sodom som jag tyckte var rena dårhuset. Det äcklade mig att han kunde respektera en sån plats. Jag kände bara förakt och avsky. Stället var ökänt och drevs av syrianer. De flesta svenskar i stan gick inte dit. Samtidigt fick jag en massa kärlek som jag aldrig fått förut. Jag var ju inte van vid beröring överhuvudtaget. Visste inte vad som var normalt när människor var intima. Jag visste ingenting. Ibland ville han att vi skulle bada. I badkaret alltså. Jag svarade inte och tänkte att den där kan inte vara riktig. Han undrade om vi kunde flytta ihop. Men jag svarade inte på det heller. För jag visste att det inte skulle bli så.
- Varför visste du det?
- Det var omöjligt. Det fanns väl i mig. Det omöjliga. Jag ville ju ingenting hellre såklart. Men jag vågade inte. Jag kunde inte tro att nån ville vara tillsammans med mig. Jag hade ju aldrig varit ihop med nån som jag sa. Det var en enorm press att hålla det hemligt. Jag hade aldrig rört nån människa sen jag var liten. Förutom de jag nämnde. Jag hade kysst några killar. Men jag hade aldrig hållit nån i handen ens. Jag slutade ta i folk när jag var sex år.
- Vet du varför du gjorde det?
- Ja, det var på grund av en händelse på förskolan. Det var en morgon när jag och min mamma skulle säga hejdå. Det blev alltid en puss och en kram då. Men just då stod det en liten kille, yngre än jag själv, och tittade på. När min mamma hade gått sa han till mig att det där var barnsligt, och att han redan hade slutat med sånt. Och då gjorde jag det också. Konstigare än så var det inte.
Kuratorn ler varmt.
- Jag berättade för min mamma när jag kom hem. Hon tog det inte så allvarligt. Men vi rörde aldrig varann mer. Inte förrän hon låg på dödsbädden. En gång när jag var i tidiga tonåren ville hon krama om mig, men jag drog mig undan. Då kramade hon min kompis i stället. Jag blev förvånad när min kompis inte drog sig undan. Det är klart att min mamma kände sig lite ledsen för det ibland. Men det var ingen stor grej. Det var mitt sexåriga jag som bestämde att det skulle bli så.
- Blev det en vana sen?
- Jag vet inte hur det hade blivit om inte våldet kommit in i mitt liv. För då stelnade jag helt. Jag blev som paralyserad. Känslorna kapslades in. Beröring var uteslutet. Förutom när jag gick emellan föräldrarna för att skydda min mamma när hon fick stryk. Då var det oundvikligt. Det fanns mycket frustration i mig som jag tryckte ner. Jag tror att det spelade in. Det blev ett enormt avstånd mellan mig och föräldrarna. De blev främlingar för mig som jag inte kunde nå. Min mamma grät och rökte nästan all vaken tid när hon var ledig. Sa jämt att hon inte orkade mer. Att hon skulle ta livet av sig. Hennes gråt blev som en mur som stängde mig ute. Det var omöjligt att trösta henne. Min pappa hade också en mur omkring sig. En mur av hat och aggression. Han hade ju stått mig närmre än min mamma innan han blev våldsam. Han lekte ofta med mig och mina kompisar. Min mamma lekte aldrig med mig. Men sen kom våldet. Då slöt han sig också. Därför levde jag innesluten i min värld. Jag gick från flicka till kvinna utan att förstå vart jag var på väg. Jag kände inget begär när jag blev äldre även om jag blev jättekär i en del killar. Jag längtade efter kärlek men var samtidigt livrädd för killar. Jag hade ju konstant ångest. Var gråtfärdig men kunde inte gråta. Jag var känslomässigt blockerad. Fylld av för många våldsamma känslor som jag tryckte ner. Det var uteslutet att ta hem nån pojkvän. Oavsett vem det hade varit. Det var sån misär hemma. Så depressivt. Även i sena tonåren när min pappa hade flyttat. Det blev nästan värre då eftersom min mamma blev ännu mer deprimerad. Mina föräldrar visste naturligtvis ingenting om Franz. De fick aldrig veta nåt om honom. Jag hade förresten ingen kontakt med min pappa när jag träffade Franz. Vi hade brutit då, men återupptog kontakten året därpå.
- Kände ingen till din relation med Franz?
- Jo Agnes som jag nämnde. Och två killkompisar. Agnes träffade jag mycket när jag var ihop med Franz. Hon tyckte inte om Franz och hans vänner. Vi var ute en kväll med honom och hans kusin och gick till diskot. Hon sa att hon skämdes och inte ville bli sedd ihop med "de där". Karin var en annan vän från gymnasietiden. Hon stod utanför diskot samma kväll när vi skulle gå därifrån. När hon fick reda på att jag skulle göra Franz och hans kusin sällskap gapskrattade hon och kunde inte sluta skratta. Sa åt mig att du ska väl inte gå med de där. Då sa jag att de var mina vänner och att de var schyssta. Då skrattade hon ännu mer. Hon trodde att jag skämtade. Jag fick även höra några elaka kommentarer om Franz från några svenska killar inne på diskot. Jag vet inte vilka de var. Jag hade några manliga vänner också som var väldigt negativa till Franz och hans folkgrupp. Fast de aldrig hade pratat med honom. De sa att de blev upprörda över att se mig ihop med honom. Att jag borde undvika såna som han. De ville bara mitt bästa sa de. Det påverkade mig väldigt mycket. Jag sa aldrig till dem att jag var ihop med honom. Så Franz blev min hemliga kärlek kan man säga. Bara Agnes och de två killkompisarna kände till relationen. Men Agnes och den ena killkompisen var väldigt negativa. Det gjorde så ont eftersom jag var så kär honom. Jag visste redan från början att det var dödsdömt. Att jag skulle förlora honom. Jag tänkte väl också att det fanns en orsak för dem att se ner på Franz och hans vänner. Men jag frågade aldrig vad det var. Varför de tyckte så illa om honom. Han var ganska ljus. Ljusare än många etniska svenskar. Så det var ju inte det att han var mörk, vilket nog folk reagerade mer på då än idag. Jag vet inte vad de såg som inte jag såg. Jag var aktiv i Röd ungdom under den här tiden. Affischerade, åkte på läger och sålde tidningar. Intellektuellt expanderade jag. Men känslomässigt var jag fortfarande ett barn.
- Berättade du för Franz hur du mådde?
- Nej, det var ju ett inferno i mig. Jag hade inga ord för det. Det viktigaste var att dölja det. Ibland frågade han hur jag mådde. Jag svarade väl bra tror jag. Han sa att han ville hjälpa mig om jag ville berätta. Det var lite skrämmande att han kanske såg att nåt var fel fast jag sa att allt var bra. Han var nog den enda förutom min mamma som såg att jag mådde dåligt. Men vad skulle han göra? Han förstod nog aldrig hur viktig han var i mitt trasiga liv. Att jag ibland inte orkade leva. Han gav mig ett slags hopp om livet. Men det kändes ändå fel att berätta. Han hade väl nog av mörker i sitt liv. Jag ville stanna hos honom på morgonen men vågade inte. Jag hade sån ångest. Jag kunde knappt andas ibland när jag vaknade bredvid honom. Hade jag stannat hade jag brutit ihop. Så jag valde masken. Höll skenet uppe. Därför tog jag bussen därifrån och gick omkring i skogen när jag kom hem. Jag var både lycklig och olycklig. Lycklig över att vara så kär och känna mig älskad. Men olycklig eftersom jag visste att det bara var nåt tillfälligt som jag skulle förlora. Jag kände på mig att han skulle överge mig. Att han skulle komma på mig för den jag var och att jag kanske inte dög då. Jag spelade ju ett spel hela tiden. Jag gick till kärret och resonerade med mig själv i vattenspegeln. Det gick bättre där än hemma där jag kände mig låst med min deprimerande mamma. I skogen kändes ingenting omöjligt. Ibland när jag gick på stigarna gick Franz med mig i min fantasi. De stunderna var jag levande och uppfylld av hans kärlek. Då var allt möjligt. Ingen skrattade eller hånade oss. Men jag visste att det aldrig skulle bli så på riktigt. Jag skrev i dagboken en gång: Hur länge till får jag uppleva det ljuva? Snart kommer mörkret och straffet. Mörkret som besegrar kärleken. Och så blev det. Fast inte på det sätt som jag trodde.
- Kände du dig ensam?
- Ja, jag skulle ha behövt prata med nån. Men det fanns ingen jag litade på. Jag hörde inte hemma nånstans. Jag längtade ofta bort. Långt bort från Sverige. Men allra mest längtade jag efter kärlek. Och jag fick den i överflöd av Franz. Men jag kunde inte ta emot den. Jag tyckte så mycket om honom och ville ge honom en massa kärlek tillbaka som han hade behövt. Men jag fungerade inte. Det var en sprängladdning av förträngda känslor inne i mig. Jag saknade tillit. Till honom och till alla. Jag vågade inte tro på kärleken. Att jag var värd att få den. Och sedan gick det åt mycket energi att hålla allt hemligt. Både inför honom och vännerna. Som min oerfarenhet. Det var viktigt att han inte kom på mig. Jag var rädd att han skulle skratta åt mig eller göra slut ifall han fick reda på att jag var oskuld innan vi träffades. Men jag tror att han anade.
- Var det ett kontrollbehov du hade tror du?
- Ja, det kom nog hemifrån. Behovet av kontroll och att inte visa sig svag. Att dölja misären hemma med våldet och min deprimerade mamma. Det var då det började.
- Så vad hände som gjorde att kärlekshistorien blev ett trauma?
- Kan vi ta några minuters paus?
- Det går bra. Jag har ju bokat en timme extra idag.
- Jag går ut och tar lite luft.

Fortsättning följer.