Kaoset ryter.
Bokstavligen.

Ett skri av smärta
för kaffet smakade
blott järn
och sump.

Ett vrål
ekar
genom husets tunna väggar
när livet går i kras
och allt går emot mig.

Ville bara skratta –
men livet gav mig
en käftsmäll.

Jag trillade dit
och slog näven i bordet –
för nu jävlar
ska jag supa
tills livet är ett stillestånd
av ett brevs
sista mening.

Och livet skall…

Jag trillar nedför gränden
som en katt som faller
men landar
på mina händer.

Detta är en katastrof.
Vad sker?

Varför är jag i gränden
vid Seven Eleven?

Och vart är jag…

Blottade knän
i blodets svärta
vill jag trilla
nedför livet,
tiden –
allt bara blir till dimma

i spritens lycka.

Och kaffet
smakar ren lycka
i drunknad smärta.

Fyller jag glaset
med ångest
och dämpar bort…

Hallå.

Nej.
Inte igen.

Vart är jag?
Hallå?

Ingen ser.
Det är svart.

En annan dimension
i det grå.

Jag gnuggar mina ögon.

Smärta.
Smärta.

Tårar.
Strilande,
heta
tårar
ned.