Smärtan
i mitt bröst
vid varje andetag
som jag tar –
är en evighet
i det strukturerade
liv
jag lever.

Och hostan
jag så vackert bär
vill ta mitt liv
vid varje andetag.

För pulserande ord
hjälper inte
vid fysisk smärta –

men ett hjärta
som slår
håller mig vid liv.

Och jag vet
att det är sant –
för annars
vore jag död.

Och död
är jag inte –
även om
livet
är en gåta
i det...

Och när ni ser mig gråta
vill jag släppas lös.

Och när ni ser mig...

Jag faller,
stupar –
och det gör ont
i mitt inre.

För känslorna
väller fram
till musiken
av det grå.

I regnet
vill jag stå
tills lungorna
dör av klaustrofobi
i det våta –

i skenet
av ditt hjärta
vill jag aldrig
förlåta
det hat
du väckte i mig.

När tårarna rann
för kärleken
du satte i brand.

Och...

Ni tror jag ler
när jag skriver ord –
men mitt inre
är ett kaos.

Och jag gråter
så jag faller.

Och faller
så det gör ont –
men aldrig
så det syns.

För mitt liv
är ett rus
av lycka
i en droppe
av mitt blod.

Och orden
spelar jag
likt ett piano.

Varje puls
blir till ett slag –
och ni känner melodin
även om
ni inte den ser.

Och...

Och...

Jag vet inte
vad jag egentligen ser.

För allt
är ett rus
av extas.

Ett rus
av lycka –

när orden
blir till fysiskt beroende.

En drog
värre än...

Jag är borta
med vinden.