Jag levde på en märklig plats dit jag aldrig går. En blaserad dag kanske jag återvänder. Då kommer saker att repriseras. Vi saknar mening. De värsta galningarna blir aldrig friska trots mycket tvivelaktiga samveten. På det viset rör sig i våra liv en kommande men omöjlig utbrytning. Jag levde på en märklig plats och idag vandrar jag gärna på kyrkogårdar, de döda. Alla skelett som sjunker, ruttnar och upplöses. Det blir strax höst och luften mycket kall. Jag kommer aldrig att glömma och är lika full av skit som ett igenslammat avträde.