*

Moonen Lady of the Freedom En vision under solståndets dans

I speglingen av månen som varken lyder tidevarv eller kung stiger hon, klädd i tystnadsväv och viskande fjädrar. Inte född, utan framkallad— av korgens kärlek, svärdets sång och vallens vishet.

Hennes namn rymmer inga vokaler i kolonial alfabet, men jorden känner igen stegen. Hon bär tre språk i sina ben— ett för elden, ett för vågornas rytm, ett för bergens mummel.

Hon planterar frihet i otämjda åkrar, och vattnar med skratt som inte bett om lov. De kallade henne en skugga— men skuggor växer bara där ljuset vågar vara.

När världen glömde sina mödrar skrev hon deras namn i molnens marginaler. Och när älskare slog dörrar i vrede visade hon dem var mockasinerna ska stå.

*I cherokeekulturen innehade kvinnor betydande positioner och åtnjöt vissa privilegier och ansvarsområden. Kvinnor i cherokeesamhället ansågs vara jämlika med män och kunde förtjäna titeln krigskvinnor. De hade rätt att delta i råd och fatta beslut tillsammans med män. Denna jämlikhet ledde ibland till att utomstående fällde nedsättande kommentarer, såsom anklagelserna om en "underkjolregering" av den irländska handelsmannen Adair. Klansläktskap var matrilineärt bland cherokeerna, vilket innebar att familjelinje och arv spårades genom moderns sida. Barn växte upp i sin mors hus, och morbröder hade rollen att lära pojkar viktiga färdigheter relaterade till jakt, fiske och stamplikter. Kvinnor ägde hus och deras möbler, och äktenskap förhandlades ofta. Vid skilsmässa placerade en kvinna helt enkelt sin makes tillhörigheter utanför huset. Cherokeekvinnor hade olika ansvarsområden, inklusive att ta hand om barn, laga mat, garva skinn, fläta korgar och odla åkrar. Män bidrog till vissa hushållssysslor men fokuserade främst på jakt. Cherokeeflickor lärde sig olika färdigheter genom att observera och delta i sitt samhälle. De lärde sig sagor, dans och förvärvade kunskap om sitt arv. Kvinnor var en integrerad del av cherokeesamhället, och deras roller spelade en central roll i samhällets funktion och anpassning till förändrade omständigheter.

"Krigskvinnans sång" – för mödrarna, skaparna, matriarkerna

De vävde vinden till korgar av hopp, med fingrar färgade i jord och eld – viskade berättelser genom vasstrådar och planterade arv med varje spira.

Deras hem var eldstäder, deras namn den tråd av släktlinje som gick från livmoder till livmoder. De bar solen, de matade stjärnorna, de visste när tystnad kunde överblomma en grav.

Farbröder lärde pojkarna att följa hjortars spår, bäckarnas tystnad – men det var kvinnorna som höll kartan där dåtid och profetia möts i drömmar.

Inte styrda, utan uppstod – de stod i råd, talade med ett lugn som skar igenom stormen. Inte ens Adairs stick, de där skämten med underkjolen, kunde reda ut deras åskfödda form.

Och när kärleken vissnade behövde de inget påbud – de lade bara hans mockasiner vid dörren. Ingen bitterhet – bara ett heligt utrymme, lika starkt som cederträ, lika mjukt som traditioner.

De dansade inte bara för att hålla traditionen vid liv – utan för att röra om jorden, kalla fram himlen. Deras skratt – jordnära, våldsamt, moderligt – var där motstånd lär sig att stiga.

  ?????

 Jag jämför med vikinga- och bergskvinnor från Karpati
vilken rik triad av feminin styrka – Cherokee-krigskvinnor, vikingasköldmöer och Karpaternas bergsväktare. väva samman dem i en poetisk reflektion som hedrar deras distinkta men ändå resonanta arv:

"Tre systrar av vinden" – en jämförande hyllning till cherokee-, vikinga- och karpatiska kvinnor

I gryningens tystnad reser sig tre kvinnor – en från de dimmiga, rökiga stigarna, en från fjordar där långskepp sover, en från Karpaternas toppar höljda i berättelser.

Cherokee-krigskvinnan vandrar med grace, hennes röst en rådselds stadiga låga. Hon äger härden, fältet, namnet – hennes släktlinje spåras genom moderns anspråk.

Vikingasköldjungen griper tag i sitt svärd, flätor vävda med stormarnas salt. Hon vaktar gården, befäl över handeln och sjunger till gudar i runform.

Karpaternas herdinna nynnar till får, hennes händer både vagga och plogbill fasta. Hon brygger motståndskraft i bergste och dansar med vargar i den alpina ormbunken.

Var och en bär en börda, var och en bär en gåva – jordbunden, himmelsk, själsdjup och vid. Man planterar majs med förfäders andedräkt, man seglar med åskan vid sin sida, man spinner ull till berättelser om stolthet.

De har aldrig träffats, dessa landets döttrar, men i vinden flätas deras sånger samman – en harmoni av djärva matriarker, vars styrka inget imperium kunde definiera.– kanske en poetisk dialog sammankomst under en solståndsmåne? ?????????

solståndsmånen, dessa tre förfädersandar, och låta deras röster stiga
"Solståndsrådet: En månbelyst dialog" – där cherokee-, vikinga- och karpatiska kvinnor möts i myt och låga

Cherokeekvinna: Jag vandrar i tystnaden på skogsstigarna, där ugglor bär mina mödrars visdom. Månen är inte avlägsen – den är släkt, som stiger upp med rytmen av våra fotsteg. Minns era länder ert namn?

Vikingasköldmö: De minns mitt svärds klirrande mot isen, födelseropet från fjordar som uppfostrade mig. Jag flätade en gång åska i mitt hår – inte för krig, utan för att bevittna. Säg mig, sjunger era floder på moderliga språk?

Karpaternas herdeinna: Min surrar av örter och vargskratt, vaggsånger insvepta i dimma och gran. Jag har ammat lamm och förbannelser i samma andetag. Vi skrev inte historia – vi jäste den. Svarar dina kullar dig fortfarande i dina drömmar?

Cherokeekvinna: De ekar i ekot. Även när kolonisatörerna förvandlade jord till tystnad, överlevde våra berättelser i händerna på flickor som vävde sorg i korgar.

Vikingasköldmö: Även Oden måste ge vika för själarnas sömmerska. Jag var en mor till stormar och salt, men jag knäböjde bredvid min systers vagga och lärde mig att fred också är ett vapen.