Jag går bredvid den nya skötaren,
Linus. Han pratar fotboll
med luften,

den ljumna, som omger oss
på tisdagspromenadens förutbestämda
rutt. Den efter natten våta asfalten
känner pensionärernas vandringsstavars
gummi väl. Och jag känner deras blickar:
smått skrämda eller vänligt överslätande.

En gubbe, lite lik min morfar,
sitter på huk i sin trädgård och klipper
syrenbuskens rotskott.
En aning av de klarlila blommornas

doft blandas i mig
med min ständiga dova skam
och fragment av Linus utläggning
om Degerfors senaste match.

Min lust att sticka, bara springa
mot stora vägen för att sno en bil
och köra mot Danmark eller Norrland
eller västkusten,
är under kontroll idag;

om den växer och blir pockande,
får mammas röst, skrikandes
i blodet som rinner till benen
och armarna
att jag måste komma hem

ska jag göra Färgövningen.
Man fokuserar på en färg i taget
i omgivningen, tar in dess nyanser.
Måns, min psykolog,
säger att det ska lugna mig.

Så har jag lärt mig
att det finns jävligt många
nyanser av grönt