Du –
du sitter kvar
under huden.

Vi var två barn,
med ett inre större
än våra kroppar.
Vi visste inte vad som skulle hända –
bara att det var vi.

Åren svepte oss in i varandra,
vi delade våra innersta fibrer.
Men till slut sprack marken,
gled isär
under våra fötter.

Det barnsliga förbi.
Ett mjukt vemod.
En tacksamhet,
nötad med gråa kanter.

Du var mitt hem.

Och jag var ditt.
Och det var sant.
Och det var vackert.

Och det är okej.
Jag överlevde.
Jag minns.

Och jag längtar.

Hem.