Manchesterbyxor bar inte
far vid giftermålet
och inte senare

heller. Vid giftermålet
blev det svart
som på en

begravning, vit skjorta
och slips i
någon svagt mönstrad

historia på tvären.
Först dagen efter
kom jeansen på

och farfar, som
inte var med
den vackra vårdagen,

befann sig på
arbetet samt på
personalfesten senare i

tiden det året.
Farfar var en
institution kan en

väl säga. En
sådan där 'tusenkonstnär'
med verklig minnesbeta.