Hela ens familj, släkt och vänner har åkt till Göteborg för att gå på Liseberg. Alla är upprymda och förväntansfulla som barn. Vid entrén så blir man stoppad av två väldigt hårdhänta poliser. Man förklaras som psykiskt sjuk och nekas inträde. Man får även det kylslaget nedlåtande och arroganta rådet att åka till akutpsyk din jävla idiot och stå inte här och gör folk oroliga och rädda. Man känner sig nedklassad och tillintetgjord. Familjen, släkten och vännerna lägger inte notis om en utan rusar in jublande på det underbara nöjesfältet. Man är sjösjuk av övergivenhet och står utanför grindarna i 6 timmar och väntar. Folk som slänger glåpord ditt jävla psycho och dra åt helvete! När man ska åka hem så är det fullt i alla bilar och man är luspank. Familjen, släkten och vännerna hånskrattar åt en och åker iväg. Man liftar med en raggarbil där alla är höga på stesolid och vodka plus att de är satanister. Panikångesten som exploderar och man blir avslängd i farten i Töreboda. På något underligt sätt så tar man sig hem till Örebro. Det otroliga psykotiska sammanbrottet är ett faktum plus en bipolär mani och ett allvarligt tvångssyndrom. Man irrar sig ned till akutpsyk där man får vänta i 7 timmar. Doktorn ser psykiskt rubbad ut. Uppe på avdelningen får man en rejäl utskällning av en manlig skötare helt utan anledning. Man är slut som människa. Efter några helvetiska dygn får man träffa Doktor Stropp som är så bländande auktoritär och självgod trots att han missar min diagnos bipolär sjukdom. Han är fullständigt övertygad om att det är den bästa avdelningen i världen som han på basar över. Vad består själva vården av, att bara gå omkring på en ödslig avdelning och glo? En dag säger Doktor Stropp att man ska skrivas ut trots att man inte alls är frisk. Han ser en aldrig i ögonen och är plötsligt väldigt dumdryg och arrogant. Han säger du spelar bara sjuk, gå hem och lägg dig och dra något gammalt över dig. Man cyklar hem och samlar alla de starkaste tabletterna i en burk, går upp i skogen för att gå för ett avslut. Man går hem till sin isoleringscell lägenheten som det dessutom varit inbrott i. Det står sprayat på väggen, stick och brinn ditt jävla psykfall!! Man cyklar ned till akutpsyk igen i ren superstress och desperation och får vänta i 6 timmar med panikångest och gränspsykos. Doktorn är en kvinna och de är ofta bäst. Blir forslad till Lindesberg 4 mil norr om Örebro en klinik där. Där bemöts man med aktning och av en yngre manlig läkare och skötare som verkligen är härligt engagerade och professionella. Men doktorn missar ens bipolära sjukdom. Man åker hem till sitt så kallade liv och mår bättre, skriver bra texter ett halvår tills det är dags för nästa för vilken gången i ordningen supersurrealistiska mardröm? Ens familj, släkt och vänner har för längesen svartmålat en som ett hopplöst fall som man måste hålla sig borta från. Det är bara katterna som vet vem man är och som älskar en. Man får under två års tid så mycket zyprexa antipsykotisk medicin att man blir väldigt sjuk av det. Man känner sig som en förslöad zombie som inte kan bli varken riktigt förbannad eller glad. Läkare som inte vet vad de håller på med. Ens självmordsplaner som blir alltmer konkreta. Fem år senare får man äntligen diagnosen bipolär sjukdom. Medicinen lithium är ett stort halleluja. Ett paradigmskifte i huvudet och allting blev så mycket bättre. Man ställde till med två stycken mordbränder men det är en annan historia. Ingen människa skadades vilket inte heller var avsikten. Hämnden är ljuv.