Det var en gång…

En gång i tiden brydde jag mig om vad någon sa, vad någon tänkte.
Idag, har jag totalt tappat ödmjukheten i ett brännbart kärl.
Det var så viktigt förr att sortera rätt saker, tankar i rätt tunna.
Nu för tiden känner jag ingen glädje av att sortera mina tankar, saker.
Dem får lägga sig i vilket fack dem vill, när dem nu än kommer.
Vill dem vara i vått eller i torrt så låter jag dem ta sina egna initiativ.

Empatin är i botten. Men förr låg där en extra bunte papper i botten gjort utav järn.
En död är en annans död, en sorg är en annans sorg, inte min.
Jag greppar om dagen och inser att den inte borde vara min.
Så mycket lidande i en värld utan empati, är en värld som jag tror inte är min.

Jag lyssnar på tecken från en kommande värld, ser mot himlen och tror!
Det ekar av tysthet så när som en flaxande fågel.
Vi är, vi tror, vi förknippar och vi dör!
Må Herren aldrig släppa sin hand över vår jord.