Om jag, parkerad, fann de förlorade under lågan, deras ögon dammförsilvrade, tystnad i deras hud, och i min hand ett glas – törsten, skulden – valet av vem eller vad som skulle dricka eller vinna –

skulle jag vända mig, inte till deras vädjande läppar eller rop, utan till kaktusen, bränd och stående stilla, dess armar i lovsång, dess törnen som sanning som prövar, dess rötter som håller minnet av vilja.

"Låt detta," skulle jag säga, "uppfriska det som vågar stanna, det som blöder men ändå blommar utan behov av att böja sig. Dess blomma ger näring åt vinden, och inte bytet –* en gåva som inte hamstras, inte ett medel eller mål."

Och de, om hjärtan fortfarande rörde sig under sin smärta, skulle dricka den vördnaden som ett plötsligt regn.