Efter att ha hjälpt sin väninna att städa upp efter kvällens fest, erbjöds Elaine bilfärd hemåt utav en för henne tidigare okänd man som råkade bo åt samma håll, en mörkhyad kuban i samma ålder, som hamnat i Sverige genom en serie osannolika omständigheter, som dock får bli ämne för en annan historia, då denna skall skildra hur slumpvisa möten kan resultera i direkt livsavgörande skeenden.

Klockan var 1 på morgonen (eller natten, Elaine hade alltid haft svårt att bestämma sig för om tiden mellan midnatt och 02 är natt eller morgon) och hon kände sig i tryggt sällskap. Jean-Baptiste var mycket trevlig att ha omkring sig, och talade dessutom perfekt svenska, dock med en uttalad brytning som emellertid kändes tilltalande i sin kreolska musikalitet. De hade tidigt kommit i samspråk med varandra, och det hade visat sig att deras värderingar och intressen hade mycket gemensamt, ja, det var nästan som om någon lagt ner stor möda på att sammanföra dem.

När de till sist gick ut i den ljusnande midsommarnatten (ok, låt gå för natt) la han för ett ögonblick sin hand mot Elaines rygg, helt lätt, som för att liksom leda henne ned till bilen, och en våg av värme svepte igenom henne. Hon hade tidigt känt sig attraherad av attityden hos denne man, och den väl avvägda beröring han hela tiden utsatt henne för, alltid på rätt sida den gräns hon satt: en lätt smekning över armen, en snabb omfamning, en hastig kyss på kinden, allt inramat av en äkta och otvungen respekt, och just förmågan att visa en kvinna respekt var en egenskap som Elaine värderade högt hos en man. 

Under färden hemåt (han hade förstås inget druckit, vilket tyvärr inte varit fallet med två andra festdeltagare, som de mer eller mindre fått beslagta bilnycklarna för) frågade hon om han inte ville sova över hos henne (hon betonade ”sova” lite extra, för hon ville inte att hennes egentliga önskan skulle bli övertydlig, för det stod nu klart för Elaine att hon sökte fysisk närhet den natten), på vilket han svarade, visst, gärna, självklart, och då kunde han kanske rent av få lite vin, om hon hade?

Det hade hon.

De log mot varandra i dunklet, och han tog Elaines ena hand i sin. Den var stark men samtidigt mjuk, som en midsommarvind. Sedan smekte han hennes hår, lätt och varsamt, helt utan den bufflighet som ibland utmärker mäns sätt att uttrycka attraktion på, och lät den vila där nästan hela vägen hem.

*

Väl hemma hade klockan hunnit bli tjugo i två, men tiden kändes frånvarande på något sätt. Den tysta morgonen (ok, nu var det morgon) tog emot dem välvilligt, nästan andaktsfullt, och de stängde bildörrarna så tyst de kunde, för att inte störa den perfekta stillhet som just då präglade världen.

Väl inomhus gick Jean-Baptiste husesyn och uttryckte beundran över Elaines inredning, hennes målningar och ”hennes eminenta smak.” Sedan återgick han till att uttrycka sitt gillande över Elaines röda klänning, smakfullt friserad med ett brett bälte, som enligt honom framhävde hennes kvinnlighet på ett för honom kreativt sätt.

Hela hans arsenal av förförelsekonster bestod utav ständiga uttryck av beundran (inte för att han egentligen behövde gissa så mycket, hon hade ju redan bestämt utgången av natten, då hon ville ha honom) men inget av det kändes krystat eller falskt, han menade vartenda ord, och hon undrade vad som egentligen skulle kunna få dem att inte hamna i säng med varandra? En asteroidkollision kanske? Om den träffade hennes hus.

Hon log inombords, nöjd med min beslutsamhet.

Två vinglas togs fram, fylldes, tömdes, och fylldes på igen. De såg på varandra. Inga ord behövdes. Men till sist lät han undslippa sig:

”Du är nog vackrare än alla andra kvinnor jag träffat. Jag vet, det låter som en tom klyscha, men jag lovar, jag menar det.”

Elaine slöt ögonen, ställde ifrån sig sitt glas, och kände instinktivt att han faktiskt menade det, trots att han rimligen träffat många kvinnor i sitt liv. Med blickarna sedan fästade på varandra började de befria sig från sina kläder, nu mer än onödiga och direkt distraherande, långsamt och nästan plågsamt utdraget, som för att tänja ut förväntningens tid. Hans mörka kropp var precis så formfulländad som Elaine anat, och hon fann honom obeskrivligt attraktiv, mitt i livet, liksom hon själv, och strax stod de nakna framför varandra, en man och en kvinna, mogna och erfarna, men ändå lätt nervösa, redo att dansa till den uråldriga rytm som allt levande rört sig efter, ända sedan livet först uppstod, sannolikt i urhaven.

Hos människorna finns det även en andlig dimension i den fysiska kärleksakten, ett upphöjande av kroppen till ett verktyg för själva livsgnistan, den som en gång förvandlade död materia till levande. Miraklet.

De tömde sina glas en sista gång, och inledde den allvarsamma leken.

Elaine la sin hand på hans bröstkorg, dess hud varm och len; musklerna tycktes röra sig inunder, dock ännu inte helt aktiverade, liksom slumrande, i avvaktan på något.

Henne.

De såg på varandra, under tystnad.

Hennes andra hand vilade nu också på hans bröst, och Hon rörde lätt vid hans vårtor.

Hans näsvingar vidgades, och hon eggades av det, kände att hon svarade på samma sätt. Deras ansikten sa det rösterna höll inne med. En våg av häftig åtrå rörde sig som ett kraftfullt eko mellan dem, deras andhämtning nu stegrad, som en ouvertyr. Eller som glasklirret under den laddade stillheten vid avlägsen åska. Som en inandning före skriet.

Hans ena hand låg nu runt Elaines svank, stark, vant och kunnigt, det kände hon. Här var en man som haft många kvinnor, och som visste att se kvinnan! Och respektera henne. Ja, respekten kändes nästan som en extra närvaro i rummet. Och den var outsägligt välkommen.

Deras blickar lämnade inte varandra.

Hans andra hand placerades mellan hennes bröst, mjukt och lite eftertänksamt. Elaine drog efter andan, hjärtat slog ett par extraslag, sensationen var så vidunderligt skön; handen gled långsamt nedåt, sedan uppåt igen, cirklande hennes båda bröst, nuddade vid vårtorna, extra känsliga av stundens allvar, och hon kved till, eggad och maktlös inför den anstormning av njutning som tagit henne i besittning. Han tog ett steg framåt, hans reslighet pressad mot hennes kropp, helt lätt. Här fanns total erotisk närvaro.

Elaine slöt ögonen och tackade någon anonym himmelsk makt för att ha sett till att hon fått träffa Jean-Baptiste just nu. För hon hade hungrat efter kroppslig närhet, mer än hon anat, för det hade varit länge sedan nu, alldeles för länge..

Så drog han henne till sig, och pressade sin öppna mun mot hennes. Kropparna blev till en, och när tungspetsarna möttes, lekfullt och sensuellt, var det som om någonting gav vika, en port öppnades och deras gemensamma erfarenheter kom att förenas under en natt av sällan upplevd njutning. 

Den inledande kyssen blev lång och utdragen, och hans erfarenhet blev påtaglig. För så som han kysste henne vill nog varje kvinna bli kysst, av någon som förstår kyssens magiska egenskaper. För den är nyckeln till kvinnans inre.

Så rörde han sig framåt, och började dansa i hennes inre. Hon böjde huvudet bakåt  och blottade nacke och hals, vilka han lät tunga och läppar utforska med återhållen frenesi. Så slog hon benen runt honom, han lyfte upp henne och hon bars in till sovgemaket, där han la ner henne på sängen, greppade handlederna och tog henne till den första orgasmen, hennes skri kvävt av hans bröst.

Hans händer var som galna fåglar över hennes kropp, de fann områden som hon aldrig tänkt på som erogena, men som en av hennes väninnor sagt, ”en erfaren man eller kvinna kan förvandla dina knän till känsliga zoner.” Elaine lät sig villigt svepas med i hans självklara, men eftertänksamma maktanspråk, där hennes känslor och njutning hela tiden var centrala.

Sedan gavs hon chansen att ta över kontrollen, att rida honom, hans kraftfulla lem alltjämt djupt inne i henne, känslan av befrielse och makt obeskrivlig; hon hade aldrig tidigare varit så medveten om maktlekarnas centrala roll i erotiken, om hur dominans och underkastelse utmärker all sexualitet; med deras gemensamma erfarenhet som redskap befriade han henne som ingen man förmått tidigare, och som en naturkraft red hon honom till ändstationen.

Och när den första solstrålen fann vägen in till hennes sovgemak, föll de samman som en tvekönad enhet, utmattade, uttömda och fullständigt tillfredsställda.

*

De sov några timmar och vaknade sedan upp till en ny verklighet. Plötsligt befann sig Elaine i en relation, oväntad men välkommen; de kysstes mycket under förmiddagen, älskade igen, men utan den tidigare frenesin, mera lekfullt och avslappnat, nu helt utan oro för att något skulle bli fel, allt hade fallit på plats. De diskuterade den omedelbara framtiden, och det var början på en relation som förgyllt deras liv ända sedan dess, och det har inte gått en dag utan att hon känt sig som en drottning! Stark, fri och gränslös.

Så kan sommarnatten överraska och växla in våra liv på nya spår.

Hon var tacksam för allt.