Den blåaste sänghimlen

svävade som små moln 

över våra sammanflätade huvuden

puffande fluffande flämtande andetag

vår luft fyllde våra lungor

inga hinder gränser fanns kvar

blå var det kärlekstörstande vatten 

som forsade kring livets gungor

bortom tideräkningens fränder

sökande en tro så sann

en famn så trygg som den hamn

där vi möttes i våra främlingars länder