Jag skriver inte poesi här, jag bekänner mig i samvetets låga. Jag har förvandlat smärta till klarhet och ur världens lera har jag smidit en spegel – en som inte skonar någon, men som också ligger mellan deklamation och fördömande,

Åh, ögonblickets gnista – ögonblickets inspiration – det sällsynta glimt när inspirationen kringgår logiken och flödar direkt från själen in i manuskriptet...

Regn träffar fönstret vid horisonten, solen kastar ljusstrålar över tegelbyggnaderna.

Måsarnas värld vaknar incestuös och fattig, alla dessa krig har försatt varje land i ett tillstånd av nervositet och kompromisslöshet.

Som nation har vi alltid skrattat åt problem, vi har umgåtts runt en cigarr, men nu har uppvaknandet kommit till oss likformigt. Det är åtminstone vad man hör på radion, att människor gömmer sig i rädsla och skam, från sina förtalande förolämpningar från vilka de lär sig att känna sig lyckliga – med spetsade öron. Tills vissa till och med har blivit avskyvärda.

Vilken eländig civilisation har förberett oss för de kommande 7 åren.

Jag skriver här, på poeter.se, om sommaren som en bön bland pseudonymernas avföring.
Människor som, antingen av rädsla eller på grund av trolling, inte har gjort sig till känna verbalt eller fysiskt, kan bara kännas igen på det gift som sipprar ur deras hjärtan.

När jag läser om mina tidigare texter förstår jag i vilken psykotisk förödelse människor med all möjlig förklädd värdighet tvingades vara medskapare, en värld där jag vägrade vara medbrottsling och anhängare.

Att leva i ett Sverige år 2025 där man inte kunde kalla någon för vän, än mindre ett mer banalt ord, granne eller bekant från ingenstans... är en nationell skam som återspeglas i attityder och lagar.