Pojkens pappa har begått självmord för två månader sen. Den traumatiserade mammans avstängda modersinstinkt. Den nya vidrige styvpappans mobbing. Den övriga sovande vuxenomgivningens likgiltighet. Nu ska du vara stark, tapper och glad pojken min och vara riktigt duktig. Pojken befinner sig i ett konstant chocktillstånd. Ångest och skräck på nätterna. På dagarna gäller det att vara en skicklig skådespelare för annars så får man en utskällning och en örfil. Styvpappans fulländade arrogans, sarkasm och spydighet. Sluta tjura säger han till pojken. Tänk positivt och optimistiskt! Mammas ögon är blinda där hon obegripligt euforisk står vid spisen och lagar mat. Så här håller livet på och pojkens kristillstånd blir bara värre. Var snäll mot mamma skrev pappa i ett avskedsbrev. Varför ska jag vara snäll mot henne som bara ägnar sig åt förställning, godtycke och svek? Ångesten i fosterställning om nätterna. Skådespeleriet om dagarna. Livet hänger inte ihop. Ett nytt kapitel skrivs i livets bok som inte har någon koppling till de tidigare kapitlen. En månad efter pappas död så flyttar vi 20 meter snett över gatan till ett mindre radhus. Pojkens lilla rum med brunblommiga tapeter. Det är så livet känns: brunt och fullständigt katastrofalt. Jag måste förtränga och glömma inser den härjade kaospojken, så att jag platsar i den glada gemenskapen, så att jag blir en accepterad del av den lyckliga familjen som allting går så himla bra för. Livet som kan vara så toppenskönt. Panikångesten på nätterna, och de skräckinjagande mardrömmarna och pojken som inte kan söka tröst hos mamma för det har den surrealistiska styvpappan förbjudit. Jag måste utplåna allt det svaga, ynkliga och rädda inombords. Jag måste bli stark, tuff och oberörd som min idol Stålmannen. Jag måste suga till mig de snyggaste flickorna. Precis som pappa. Jag måste vara en idealisk människa. Det är så härligt att stänga av, förtränga, kapsla in och locket på. Man känner sig så överlägsen och cool. Man får leenden av sin omgivning, man är godkänd, älskad och får beröm. Demonen bor i garderoben och pojken skriker rakt ut på natten. Styvpappan ger pojken några rungande örfilar och mamma existerar helt enkelt inte. Det kommer att gå dåligt för mig när jag blir vuxen, det kommer att gå dåligt för mig när jag blir vuxen, det kommer att gå dåligt för mig när jag blir vuxen, upprepar pojken som ett mantra när han är ute och cyklar.

På BUP är skötarna änglar men farbror doktorn ger en fadd eftersmak och tror inte på allt som pojken berättar. Gränspsykos fastslås. Mamma och styvpappa bedyrar sin oskuld. Pojken är ju sjuk och vi har gjort allt för att hjälpa honom. Pojken tyr sig till skötaren Linda och vill alltid vara i hennes närhet. Farbror doktorn går på stesolid och vodka och har Sveriges allra största samling barnpornografiska bilder, och kommer på att det inte är mycket som är sant av allt som pojken berättar. Mamma och styvpappa är bra och friska människor som vet hur man tar hand om ett traumatiserat barn. Överhuvudtaget samhällets avstängdhet och förnekelse. Barn som bara har sin otroliga destruktivitet att sätta emot. Pojken har kommit ur den värsta krisen och får åka hem anser den utomordentligt duktige doktorn.

Mamma och styvpappa som inte tittar honom i ögonen när de pratar med honom och säger att han måste skärpa till sig för annars så kommer han att bli en psyksjuk och utslagen människa genom hela livet. Pojken ligger i fosterställning på golvet i garderoben med panikångest. Din pappa var en jävla degenererad skithög säger styvpappa vid frukosten. Mamma är tyst en hel helg. Pojkens storasyskon är utpräglade zombies. Det är bara katten Murre som ger kärlek till pojken. Mamma och styvpappa åker till lantstället över dagen och pojken spelar sjuk. Inne i förrådet står två fulla dunkar med bensin till gräsklipparen. Pojken häller ut bensinen över lägenheten, klär av sig naken, och tänder på, springer och knackar på hos grannarna i hela radhuslängan. Han går sen i sakta mak upp mot stan. Hela längan brinner ned.

Pojkens utreds av bra socionomer och får komma och bo hos en fosterfamilj ute på landet. Han rusar i sina nya föräldrars famnar. Äntligen blir han älskad, sedd och förstådd och får härliga kompisar. Som vuxen blir han en hyllad berömd skådespelare och författare och får en familj. Berättelsen om hans helvete som barn blir mycket läst omtalad. Hans själsliga frakturer tog dock lång lång tid att läka.