jag födde dig

som en jordbävning

föder sprickor

du såg mig

som om jag var början

på någonting

ingen annan sett förut

jag blev en karta

med dina konturer

innan du ritade egna

över min hud

-

nu viskar du till ingen

skrattar åt tomhet

och ser på mig

som om jag är ett fotografi

du inte minns att du tagit

du säger att mina ögon

är kalibrerade fel

att något i mig är hackat

förgiftat

utbytt

jag kan inte längre nå dig

så jag knackar bara

natt efter natt

med pannan mot dörren

och rasar

i matkön

på badrumsgolvet

i kudden

på balkongen

där sorgen

går att kväva

jag älskar dig

utan händer

utan röst

utan svar

varje gång jag närmar mig

är du spår i vatten

och när vi stannar

är du skärvor