Vad är tursamhet, är den blott en frukt
av vår kosmiska sannolikhet
när den stiger fram ur en dimmas fukt
såsom solglimten ångande het
Över klappern gick jag med sökarblick
hörde havsvågor skölja mot land
Länge intet nytt för min syn jag fick
uppå Holmhällars piskade strand

Där var annars tyst, bara något prat,
som från andarnas värld, nådde mig
och det kom förstås från en kurskamrat
som åt utsikten gottade sig
Genom kiselsvamparnas gamla rev
gick han lyrisk bland skrymslen och vrår
Man kan undra dock vad som honom drev
mellan strandbuskars lågvuxna snår

Kanske längtan över att Lyckans fe
skulle visa sig just där han var
och så låta honom på marken se
vad av urtida liv blivit kvar
Men han hade inte stenbiten sett
den, en del från ett framvittrat skal
av en bläckfisk, som på lera var mätt
och jag tog den, där fanns inget val

Just det skalet erbjöd en fin avans
en som ville bli vunnen i dag
och det var en sjöborres sista chans
att bli upptäckt av någon som jag
Endast taggar återstod, intet mer
efter eror i kalksediment
men de sade lycksaligt ”I was here
och jag reste i detta fragment”

Det är tursamhet, tänkte jag förnöjd
att bli skonad av Ödet så där
bortom döden, och långt senare röjd
i en strut från en bläckfisk isär
Det är större tur än den högsta vinst
som en skraplott kan hävda sig med
och den uppstår när man den anar minst
på sin vandring i sökarnas led.



26/1 2025