Jag vill skrika ut
orden av mitt inre
till ljudet av en kvinna
som sakta försvinner
dit där kaoset består

Men jag känner
känslan av iver
i kroppsligt dystopi
av mitt sargade inre

Ord som skriker
i smärtan av tumultet
som uppstår
i svärtan och hatet
som gror men ej kan ses

Vars ord biter
hårdare än livet
i sin simpelhet

Dit jag krossar ditt skal
med ett ondskans
bittra, destruktiva hav
vill jag krossa, smasha
det som borde förintas
i ett bollhav av smärta

I tusen år
har jag väntat
på ordens kraft

Men nu är slutet här
och jag sargade
livets sista rus
innan dödens portar
öppnade sig
och släppte in mig
till mitt egna paradis