Att beskylla någon
för någonting är
som att skåda sin

Egen navel men
glömma bort strängen

som gjort att man
kommit någonstans
ifrån och blivit uppfödd
Både av syndare o änglar

Som man själv och alla
andra är bestående av

Så lätt att glömma bort?

men vinden skall blåsa
iväg löven och de skall
förmultna till kommande
livs fromma somrar

Vad än vi människor
säger om livet,oss
själva,eller andra

(att med lätthet dem
obeständigt klandra?)

Och det kanske är det
som
är själva huvudsaken

Att livets kretslopp ständigt
går igen,vad människan än
själv anser om saker o ting?