förbi gatan som korsade
i bruset av fråntagna löften,
såg jag hur världen formades
av ett litet oskuldsfullt leende

som en sommarbris vid iskalla nätter
i en världskris vid rödhetta slätter

kunde jag finna frid

ett andetag runt ljusfattiga skåror
i sandfyllda tankar som ältade,
såg jag hur det frysta plötsligt levde
och visade mig enkelheten

likt en vinterhärd som fann sin hetta
i en paradisvärld som kunde berätta

att jag var hemmavid

trots tusen nätter av vandrande oro
i blåögda dagars närvaro,
såg jag plötsligt det enda av vikt
att jag vandrat förutan ett mål

med krystade frågor i evig brusten famn
bär jag mörka lågor till min svultna barm

och famlar haltande till min sista strid