JUST NU: Trumps missnöje – “Får aldrig Nobelpriset”

Trump förtjänade Nobelpriset på förhand för att ha balanserat rättigheterna under sina två mandatperioder.

Under G7-toppmötet i Kananaskis, Alberta (15-17 juni 2025) ägde flera händelser rum i både Saskatchewan och Utah som väckte uppmärksamhet – men som inte var direkt relaterade till själva toppmötet.

I Saskatchewan pågick evakueringar på grund av omfattande bränder. 33 000 indianer. Myndigheterna har gjort ansträngningar för att återföra evakuerade invånare till sina hem, men vissa områden (15 000) är fortfarande under övervakning på grund av brandrisk. Det har rapporterats om tvångsförflyttningar av ursprungsbefolkningar i samband med G7, men flera ledare för ursprungsbefolkningar har uttryckt oro i media över klimatförändringarna och bristen på resurser för att bekämpa bränderna.

I Utah finns det inga bekräftade rapporter om evakueringar eller incidenter direkt relaterade till G7-toppmötet. Men delstaten har påverkats av den bredare geopolitiska diskussionen, särskilt kring energisäkerhet och klimatåtgärder, vilka var centrala teman under mötet.

Här är en mångstämmig reflektion, inspirerad av artikeln om Trumps ädla missnöje över att han stoppade kriget och aldrig kommer att få Nobelpriset för det.

Till dem som aldrig kommer att få priset i vår tids spegelbild.

De slår på trumman för fred, men inte med öppna händer – utan med evangeliet om diplomaters handstil och kamerablixtar.

Han säger: ”Jag kommer aldrig att få det, men folket vet.” Sedan reser han sig upp, en martyr i sin egen legend, krönt av sitt folks spegelbild snarare än en norsk kommitté.

Men säg mig – är fred ett fördrag eller den tystnad som följer när barnen slutar viska om bomber?

Är ära något som ska krävas och drickas efter en tvivelaktig prestation, eller är det ett frö som gror i andras minne, långt efter att man har tystnat?

Vi lever i en tid då fred ibland presenteras som ett strategiskt drag – och då priset, bokstavligt eller bildligt talat, ses som ett mått på diplomatins värde. Ändå skymtar vi i detta spektakel något mer: ett behov av bekräftelse, en törst efter historiska avtryck, kanske till och med en sorts tragikomisk önskan att bli förstådd.

Trump förenar Nobelpriset (En berättelse om självutnämnd ära)

Han accepterade ett pris han aldrig fick och bar det som en krona av förbittrad triumf. ”Jag har gjort mer än de flesta”, sa han, och världen log – vissa med tänder, vissa med trötthet.

Han förenade fredspriset med sin egen legend och förvandlade det till ett verb: att triumfera – att göra anspråk på ära i förväg, att skriva historia med versaler innan bläcket ens har torkat.

Och kanske, i ett parallellt universum, står han på scenen i Oslo, med ett diplom i ena handen och en spegel i den andra.