År 2011. Den svart blixtrande ångesten som fortplantar sig genom hela ens panikslagna existens. Meningslösheten som tar stryptag genom dagarnas öken. Man ligger i fosterställning på golvet och lyssnar på Lasse Berghagen. Att vara ett övergivet och bortglömt barn som har gått så otroligt vilse i den förhäxade skogen med föräldrar som kanske borde ha låtit bli att skaffa barn. Den svart blixtrande ångesten och en telefon som aldrig ringer. Kärleken som är så stark att den har växlat över till en outhärdlig smärta som skrämmer bort folk. Man ligger i fosterställning på golvet och lyssnar på en skiva som man älskade som barn. Psykiatrins alla avdelningar är nästan proppfulla med människor som är våldtagna av livet. Man ska vara glad att man fick en plats. Doktor Sponk skrider som en väldigt optimistiskoch tapper härförare genom korridoren med en positivism som är ihålig. Patienter som får en sån ångest av Allsången och Pernilla Wahlgrens överdrivna livsglädje. Man gömmer sig på sitt rum helt i avsaknad av ett förflutet och en framtid i en väldigt stressad depression. Man är bara ett övergivet och bortglömt barn som har gått så otroligt vilse i demonernas skog. Det är först några år senare som man får en adekvat hett efterlängtad vård innanför rättspsykiatrins väggar och rätt medicin lithium. Man var tvungen att som psykotisk tända eld på ett bostadshus för att äntligen erhålla en väldigt välbehövlig vård inom rättspsykiatrin i Örebro. Det är den förödande kärlekslösheten som borde terrorstämplas. Politikernas brist på friska visioner, initiativ och deras tomma ord. Politikernas kärlekslöshet. Politikerna som fullständigt struntar i de som är svagast och mest utsatta i samhället. Den förstummade begravningsstämningen under middagen på avdelningen. Ingenting är positivt och roligt. Att dra ett skämt är totalt meningslöst. En kvinnlig skötares befriande vänlighet. Rummet och stirra taket. I vad består själva vården?Statsminister Ulf Kristersson det behövs mycket mer resurser till psykiatrin. Omkring 1500 medborgare begår självmord varje år i det fina välfärdslandet Sverige. Repet, kasta sig framför tåget eller sömntabletter. Man går fram och tillbaka i korridoren och hoppas på ett mirakel. Några djupt deprimerade personer är som gjutna i betong, tomma och apatiska blickar in i väggen. Att försöka hjälpa dem är meningslöst. Man har nog upp med sin egen uppfuckade livssituation. Den svart blixtrande ångesten och gränspsykosen när till och med den högfärdige Doktor Sponk såg skakad och förskräckt ut. Skötaren Åsas lugn, skärpa och balans tills man blev en människa igen. Det är fotboll ikväll England mot Sverige damerna. Det är så stort och lite overkligt när det händer något positivt i ens jävla skitliv. Att det ska vara så svårt att känna ett hopp och en glädje. En ung kvinnlig patient simmar intensivt på golvet i korridoren och skriker högt. Ja det är också en överlevnadsstrategi. Hon hamnar naturligtvis i bältesrummet och sätts på lugnande. Jag tänker att det måste vara tyst och lugnt på kliniken så att vi patienter kan tänka ut en genial plan för tillfrisknande och att passa in i samhället, att bli som folk. Självkänslan är på noll. Det står helt still i huvudet och man vet inte vem man är. Ingen annan heller vet vem man är. Man är bara ett olyckligt övergivet och bortglömt barn som har gått så otroligt vilse i den helvetiska skogen. Man får absolut inte underskatta de mörka diaboliska krafternas inverkan på psyke och själ. Doktor Sponks illa dolda rädsla när jag pratar på det viset. Jag sitter på den inburade balkongen och lyssnar på Lasse Berghagen vilket får mig att känna mig lite bättre. Svartåns majestätiska flöde en bit bort. Tänk om jag skulle bli frisk vad många saker jag skulle kunna göra och uppleva. Jag är så infernaliskt trött på att vara ingen och ingenting. Jag är så trött på att bli bemött med ett ljummet, halvintresserat halvengagemang. Jag är så trött på leva. Jag är så himla trött på min självupptagenhet. Jag skulle vilja betyda något för någon. Varje människa är större än sin situation. Jag är inte mina diagnoser. Om några år så är jag på rättspsyk Örebro och mår bra men det vet jag inte nu. Det är kvällsfika på avdelning 2, en av dagens stora begivenheter. Jag får en chock när det är två patienter som faktiskt talar med varandra och visar ett sant intresse. Ett mirakel har inträffat i dödsriket och jag känner en smula hopp och glädje. På sex år är jag inlagd tio gånger och den tionde gången får jag rätt diagnos bipolär sjukdom. Kärlekslöshet leder alltid till mer eller mindre katastrofer, psykisk sjukdom, våld, knark och hemlöshet. Utarmning och kaos. Jag växte upp i en förträngnings- och förnekelsefamilj. Utarmning och kaos. Förlorade min storebror 1967, min pappa begick självmord 1976 vilket ledde till att jag började stänga av, förtränga och kapsla in eftersom jag inte fick någon hjälp med krishantering och sorgeprocess. Jag drabbades av en synnerligen utstuderat och allvarligt psykotiskt sammanbrott 1986. Fick inte rätt diagnos av psykiatrin. Fick hjälp efter ett år att ta mig ur helvetet av en kvinnlig vän. Efter några månader bröt en bipolär mani ut och så har mitt liv varit. Kaos. 2014 tog mitt liv som sagt en vändning genom vård och omsorg på rättspsyk. Lithiumet skapade ett underbart paradigmskifte i mitt liv och allting började fungera mycket bättre. Kärleken är helt klart en psykisk medicin. Kärleken och sanningen i Gud. Jag har färdats genom vatten och eld för att komma till idag. Den jublande glädjen över att vara psykiskt frisk och leva ett värdigt liv.