Jag släppte tiden fri.
Förstod inte dess flykt.
Stannade i steget och -
Vilade bara lite...
Tänkte att - imorgon...
Men det finns så många morgondagar.
Små orosmoln och glädjeskutt
som måste tas omhand.
Men tid finns - någonstans - därute.
Jag hinner.
Bara några steg till.
Tiden - livet - väntar på mig.

Ser på mina händer.
Så mycket de hann med.
Men var det tillräckligt?
Och vart tog tiden vägen?
Den där tiden jag pausade från?
Medan jag bara....