Jag vaknar i kroppen, men själen stannar kvar
i drömmar där jag slipper finnas.
Ljuset strilar genom persiennerna som nålar
hånfullt, tålmodigt, kallt.
Inget är fel, säger de.

Du har allt.
Och ändå: ett hål i bröstet som inte vill läka.
En tystnad i mig som skriker.
Jag äter, jag går, jag svarar, jag ler.
Som en ruin med fasad.

Alla tror jag är där,
men jag gick vilse för länge sen
i en skog utan ljud
där varje träd viskar
att jag inte hör hemma.

Meningen var en gång en eld
nu är det bara aska kvar
som dammar ner mitt inre.
Jag letar efter svar i natten
men natten är tom
och jag har inga frågor kvar.

Ibland tänker jag på att försvinna.
Inte med dramatik, inte med rop
bara…att sakta lösas upp
som dimma över vatten
innan någon märker
att jag inte är kvar.