Folk med stort mindervärdeskomplex kan vara väldigt cyniska, aggressiva och nedlåtande.
Den begåvning och förmåga som de inte själva äger måste prompt rackas ned på hos andra och de märker inte att de ruttnar innifrån.
Det är ett väldigt destruktivt våld som slår
mot de som är annorlunda och talangfulla.
Bittra typer som älskar att hitta fel på andra,
sarkastiska, grandiost överlägsna i en total
frånvaro av empati och respekt. Så sprider
sig ett mörker i deras förkrympta existenser
när de domderar gentemot mot de som är sårade, svaga och i akut behov av kärlek och stöd. Denna sjuka attityd finns i samhället.

Va blev lillgrabben schizofrent psykotisk, kom inte och skyll på oss för vi har inte gjort något fel. Det är så förödande kallt och ångestfyllt när man sitter i sin lägenhet och stirrar in i väggen och ingen hör av sig. Man har försökt att dränka sig i Svartån men man var så svag så det misslyckades man naturligtvis med. Det är den 23 juni 1987 och det psykotiska tillståndet är värre än någonsin. Man är ingen och inget och skrämmer folk med sin uppenbarelse på ICA. Superpsykosen har pågått i snart 10 månader. Psykiatrin har feldiagnosticerat och gett upp för länge sen vilket betyder att jag går omedicinerad med två väldigt allvarliga diagnoser. På socialkontoret går mitt ärende med snigelfart. Samhället som bara måste fungera. Det finns inte utrymme för svaghet, gnäll och självömkan. Man ska vara stark, glad och tacksam för att man lever i ett sånt bra välfärdsamhälle. Nu var det en människa som hoppade framför tåget. Självmorden är många i år. Skenheliga människor med så mycket skit bakom de välartade och lyckade fasaderna. Den genialt manipulative djävulen som har en klang och jubelföreställning. I samhällsmörkret sitter vanvårdadei barn i cykelrummet och sniffar kontaktlim och thinner i kombination med lustgas och ecstasy. Hatet som eskalerar och en pistol inhandlas för att utplåna fienden. Min psykos är en skoningslös terror i juli. Ett svart vakuum i skallen. Tittar på TV från klockan 17 och hela kvällen för att kapa topparna på mitt urballade tillstånd. Folk på stan som glor räddhågset. Jag köper två stycken dunkar med bensin som jag dränker lägenheten med och tänder på. Stänger ytterdörren och ringer 90000. Jag går naken upp mot stan medan jag predikar evangelium. På rättspsyk får jag äntligen adekvat vård, diagnoser och mediciner. Psykologen är en argentinsk storstjärna. Symptomerna på diagnoserna klinga av och får andrum och ett framtidshopp för första gången på 12 år. Allting startade med min pappas självmord 1976 natten mot min elfte födelsedag. Den fullständigt uteblivna krishanteringen och sorgeprocessen gjorde så att jag började stänga av, förtränga, kapsla in och locket på, i en väldigt härjad och dysfunktionell familj i vilken jag spelade välmående för att passa in i den allmänna positivismen och optimistismen som rådde. Stark, glad och tacksam måste man vara annars så kan man gå och lägga sig. Min psyksjukdom som eskalerar genom tonåren. Mamma står som en barsk general och domderar. Hon är skräckslagen inför allt som har med kris, svaghet och misslyckande att göra. Hon är en kristen människa utan empati och förbarmande. Personalen på rättspsyk som ser på mig med kärlek och respekt. Det känns som att jag äntligen har kommit hem. Det känns som att den helvetiska mardrömmen är slut. Det känns som att jag äntligen har en vettig chans till ett bra liv.