En skiftning i atmosfären
känns in under kläderna
och oron över det mörka
som sakta kommer emot mig
blir till en rädsla
jag sent skulle glömma...

För tiden står inte stilla
och livet är skört –
ord som skjuter ut smärta
och berör emotionellt
till ljudet av åskan
som snart tränger sig fram
i vätskan från regnet
som smattrar emot min panna.

Tårarna av rädsla –
när himlen släpper lös
destruktiva tankar –
blir till skör filosofi
i det yttre kaoset
som sakta speglar mitt inre.

Och bang.
Där kom första smällen,
första tecknet
på vreden som jorden besitter
och jag kryper ihop
likt ett barn –
för rädslan över det som är större
skrämmer tårar nedför min kind.