Herzelberget är en mycket annorlunda plats. Berget har fått namn efter en man med en stor vision. Theodor Herzl blev bara 44 år, men hann med en livsgärning som gjort hans namn för alltid vördat och beundrat. Han formulerade zionismens kärna och lade fram trovärdiga planer på ett återupprättande av en självständig judisk stat. Hans idéer blev till inspiration för alla de pionjärer som nu ligger begravda på berget. De har lagts till vila i den vackraste gravplats David någonsin sett. Det var en obeskrivlig känsla att få vandra omkring här. I lugn och ro. Hela platsen andas respekt och värme. Nivåskillnaderna bands samman av smakfullt stenlagda gångar och trappor, inramade av noggrant utvalda växter under skuggande träd. David höll sig för sig själv under hela förmiddagen. Även i förintelsemuseet och Childrens Memorial undvek han sällskap. Upplevelsen vid Döda Havet hade skakat om honom på ett mycket obehagligt sätt. Den hade gjort honom osäker. Hur många hade sett Eldas otroliga beteende? Pratades det om händelsen i gruppen? Spekulerade man om varför? Han blev nedstämd och illa till mods av sina grubblerier. Visste att han inte skulle kunna vara sig själv idag. 

Hela gruppen tog spårvagnen tillbaka mot Gamla Stan efter besöket på Herzelberget. De flesta hoppade av vid Jaffaporten. Några vid New Gate. David åkte ensam vidare och steg av vid Damaskusporten. Sedan gick han tillbaka utmed stadsmuren. Vid New Gate vek han av, korsade Jaffa Road och drog sig in i Independence Park. Han hade väntat sig mer av en park med ett så pampigt namn, men stannade ändå kvar någon timme. 

Han lämnade parken, korsade King David och gick in på den moderna affärsgatan i Mamilla. Där stannade han till framför en riktigt trendig shop med herrkläder. De lockade med halva priset på den andra om man köpte två skjortor. Han kunde ha köpt varenda skjorta i butiken, så läckra var de. Men han nöjde sig med två. Blå med lång ärm som man kunde fästa upp med en snygg knappanordning. När han steg ut ur affären, ville han titta på skjortorna igen. Han tog upp dem ur påsen och höll dem mot ljuset. Först den ena och sedan den andra. Plötsligt kände han en varm ström genom hela kroppen. Han stirrade häpen på en isydd lapp på insidan av kragen. ”FOLLOW YOUR DREAMS THEY KNOW THE WAY”.  

-Tack Fader, den hälsningen kom i exakt rätt ögonblick! 

Det kändes alltmer rätt att använda ordet Fader när han vände sig till Gud. Ända sedan den traumatiska upplevelsen med Ingers propp i hjärnan och det ursinne han öst över Gud, hade han vågat närma sig Gud på ett helt nytt sätt. Han hade börjat samtala med Gud, pratade rakt ut i rummet och förväntade sig en dialog. Och han upplevde allt oftare att han hörde, eller snarare förnam i sitt inre vad Gud talade. 

Aningen tröstad och lite bättre till mods, fortsatte han genom The Mall, där han stötte på Kalle och Ellen, ett av pastorsparen i gruppen. De satt för sig själva på en trevlig uteservering utmed gågatan och erbjöd honom att  slå sig ner. De verkade uppriktigt glada när han tackade ja och satte sig vid deras bord. Med skjortorna i påsen, hälsningen från Gud, en latte och ett sött bakverk framför sig, kunde han så sakteliga komma tillbaka in i en stämning som gjorde det möjligt att visa intresse för andra. Ellen tackade honom för att han delat upplevelsen med Ingers helande. Det hade han blivit ombedd av Rolf att göra, när de besökt Gordons Golgata. De hade delat nattvarden i den vackra parken och hans berättelse verkade ha gjort intryck.

-Det måste ha varit fantastiskt! När du stod framför hela gruppen, där vid graven, och berättade på ditt dramatiska sätt om Guds ingripande, hände något i mitt inre. Det blev en viktig pusselbit i den process jag själv går igenom just nu. 

Så började hon berätta om något som nyligen hänt henne. I ett möte hade hon genom förbön blivit befriad från dålig självkänsla och osäkerhet. Något som hade förföljt henne genom livet. Genom förbönen hade hon fått en helt ny trygghet i sig själv, en trygghet som förändrat hela hennes sätt att umgås med andra människor. Nu längtade hon efter att själv få betjäna andra till befrielse på samma sätt som hon själv blivit hjälpt. 

-Jag fäste mig särskilt vid det du sa om att du liksom ställde Gud mot väggen, eller hur du uttryckte dig. Jag har dragits med samma hämmade sätt inför Gud som inför människor. Känt mig mindervärdig och obetydlig. Du kanske har rätt. Gud kanske förväntar sig en frimodig tro. Jag menar en aggressiv inställning, där vi liksom kräver vår rätt. Alltså, att vi faktiskt påminner honom om vad han har lovat. 

-Ja, jag vet inte. Det här är så nytt för mig. Jag skulle nog inte rekommendera någon att undervisa på det sättet. Att man ska skälla på Gud. Men det är faktiskt värt att fundera över. Det hände helt nyligen att jag blev uppringd av en ung man i Rolfs församling. Jag vet inte vad som fick honom att kontakta just mig. Ganska nyfrälst, om jag fattade rätt. Han var förtvivlad. Allt var skit. Hans förhållande med tjejen  hade spruckit. Han var arbetslös och bodde tillfälligt i en källare. Såg ingen framtid. Hans förflutna som missbrukare gjorde inte saken lättare.

-Ska det vara så här? Jag ber och ropar till Gud, men han svarar ju inte. Allt är nattsvart. Vad ska jag ta mig till? Bryr sig Gud om mig? Det verkar inte så. Du är väl en troende, fast du inte går i kyrkan, eller? 

-Ja du, vad ska jag säga? Har du visat Gud hur arg du är?

Alltså, jag vet inte varifrån det kom. Jag bara hörde mig själv ställa frågan. Det var inget genomtänkt eller något jag någonsin hade tänkt eller sagt tidigare.

-Nä, det kan man väl inte? Det skulle ju kännas helt fel. Man skäller inte på Gud!

-Varför inte? Du är ju arg, eller hur? Tror du inte att Gud vet det? Han känner nog ditt hjärta bättre än du själv. Varför spela teater? Släpp ut de äkta känslorna. 

Det är otroligt det här. Nästa morgon ringde han mig.

-David, det är inte klokt. Jag gjorde som du sa. Jag skällde ut honom. Alltså, råskällde. Och alldeles nyss fick jag ett telefonsamtal. Jag har fått en lägenhet! Förstahandskontrakt! Jag fattar ingenting.

-Kändes det bra att skälla på Gud?

-Ja, efter en stund. Jag var livrädd först. Tänkte att han skulle slå mig med blindhet eller något annat fasansfullt. Men efter en stund kändes det helt rätt. Som att jag hade anledning. Som att det inte var jag som hade fel. Förstår du?

Allt hade vänt. Nu trodde han plötsligt att allt det andra också skulle ordna upp sig. Ändå kan jag inte säga att jag tror att det är ett mönster för bön. Det finns massor av saker som jag skulle vilja ta upp med Gud i ilska. Saker som är uppåt väggarna. I min familj. På jobbet. I kristenheten. I samhället … Men det tar liksom emot. Det är som att jag inte är tillräckligt arg över sådant som är uppenbart fel. Och då skulle det ju bli bara teater, det också. Bönen måste vara äkta. Eller, jag säger inte bön längre, jag säger att jag samtalar med Gud. Det måste liksom komma ur en äkta känsla va. För mig har det blivit så. Bönen har alltid känts som en plikt. Det är svårt att be tycker jag. Jag har hört pastorer säga att bön är ett hårt arbete. Det känns också konstigt. En relation måste väl liksom vila på något annat. En ömsesidighet. En förståelse. Som vänskap. Vän med Gud. Om man kunde vara vän med honom på riktigt. Som ett förbund. Det är ju så det beskrivs i Bibeln, är det inte? Ett nytt förbund till och med. Det skulle jag vilja komma in i. Förstå vad det innebär. Vad det kräver av mig. Och av Gud.

David hade tänkt sig Karmels berg som en sockertopp. I själva verket var det ett långsträckt bergsmassiv. Utsikten över Medelhavet åt ena hållet var vidunderlig och en lika betagande vy mötte ögat inåt landet, där Jisreeldalen bredde ut sig. Just den här platsen var särskilt intressant. Dels med tanke på Gamla Testamentets beskrivning av profeten Elia, som här slaktade hundratals Baalsprofeter efter en minst sagt spektakulär demonstration av den levande Guden, dels med tanke på vad Uppenbarelseboken beskriver som det sista, stora slaget någon gång i framtiden. 

-Det slaget kommer att stå just på den här slätten, sa Rolf. Efter tusenårsriket. 

-Hur kan du veta det?

-Det står i Uppenbarelseboken 16.

David var inte upplagd för en diskussion. Otydliga bibeltexter hade diskuterats i alla tider. Lett till stridigheter och uppdelningar. Det var tragiskt. David hade läst på om de platser han visste att de skulle besöka och som han var särskilt intresserad av. Han visste att ordet Harmageddon bara förekommer en enda gång i Bibeln, det kom han ihåg, just i det kapitel som Rolf hänvisade till. Och att Harmageddon är det grekiska ordet för Har Megiddo, höglandet vid Megiddo. Och att det legat en stad med det namnet just här. På Bibelns tid. Men det står bara att härar ska samlas här. Det står inget om något slag. Visserligen har massor av stora slag utkämpats på just denna slätt, men att det sista stora slaget skulle stå här, det finns det ingen klar utsaga om. Ordet Harmageddon skulle lika gärna kunna vara så förknippat med hemska och blodiga slag, att det fått ge namn åt det sista stora slaget, även om det skulle komma att utkämpas på någon annan plats. Det var vanligt att människor använde ordet Harmageddon som en benämning på jordens undergång. David visste att det i profeten Joel står talas om att Herren ska strida mot sina fiender i Josafats dal, eller Kidrondalen som den heter idag. Den djupa ravin mellan Oljeberget och Jerusalem som han faktiskt satt och tittade ut över från terassen varje morgon. Det beskrivs i detalj att Oljeberget då kommer att rämna mitt itu, så att det uppstår en flyktväg österut. Att det är på Oljeberget Herren ska ställa sina fötter och upprätta ett tusenårigt fridsrike. Efter tusenårsriket? Var fick han det ifrån? Visst, det var väl tänkbart, men var det klart och tydligt beskrivet i Bibeln på det sättet? Nej, det var det inte. Hursomhelst, det här var hans egna funderingar, ingen doktrin han var beredd att kämpa för. En gång kommer vi alla att få svaren, tänkte han. På allt som är oklart i Bibeln.

De lämnade berget Karmel och färdades norrut. 

-Innan vi vänder söderut mot Netanya kommer vi att stanna till i Akko, en mycket intressant plats med mängder av gamla byggnader och autentiska miljöer. Ett världsarv. Därefter kör vi söderut igen och gör ett stopp i Caesarea vid havet, en fantastisk plats med  utgrävda lämningar, tusentals år gamla. Bland annat kommer vi att besöka en stor amfiteater från Jesu tid, Herodes´ palats och en hippodrom, en bana för hästkapplöpningar, från samma period. Dessutom har man börjat gräva ut en korsfararstad. 

Krister fortsatte att ösa ur sig detaljer om platsen. Han hade säkert besökt den många, många gånger under årens lopp och sett hur mer och mer av det som i årtusenden legat gömt i sanden, steg för steg blivit synligt igen. 

David tänkte att Elda behövde tolkning. Det var mycket information nu med massor av hänvisningar till Israels historia och de viktiga händelser som lett fram till dagens läge. Elda, som satt ensam på andra sidan bussens mittgång, hade tagit fram sitt anteckningsblock och sneglade åt hans håll. David gjorde en ansats att sätta sig bredvid henne för att kunna tolka utan att störa de andra. 

-Nej, du får sitta kvar där. Du kan luta dig över mittgången.

Iskallt höll hon honom på behörigt avstånd. 

Krister hade inte överdrivit. Caesarea vid havet var definitivt värt ett stopp. David fascinerades särskilt av ett antal mer eller mindre välbevarade statyer.  En av dem föreställde en ung herdepojke med ett lamm över sina axlar. David tog en bild med mobilen. Månader senare tittade han igenom sina bilder från resan, och upptäckte att det varit växterna på platsen som ändå fängslat honom mer än något annat. Storblommigt Nattljus i sin rätta miljö. Och långsträckta mattor av fetbladsväxter i sanddynerna. Så där var det hela tiden. De andra tittade på sevärdheter, fornlämningar och salthav, medan han sökte sig till klippskrevor, diken och för all del parker och andra planteringar för att njuta av exotiska växter. Bildarkivet i mobilen bestod säkert till nittio procent av växter. Resten var byggnader och några enstaka bilder på människor.

Medan David rörde sig bland alla fornminnen och sevärdheter, stormade det i hans inre. Vad var det med Elda egentligen? Den lilla incidenten i bussen var bara en i en lång rad obehagliga upplevelser. Bara några timmar tidigare hade hela gruppen promenerat genom de äldre kvarteren i Akko, där gatuförsäljarna trängdes i de små och halvskumma gränderna. Han och Ronny, en pastor från södra Sverige, hade gått och småpratat om allt möjligt. Elda hade kommit upp jämsides med dem och börjat reta Ronny. De hade väl hållit på så där då och då under de senaste dagarna, men själv hade han tyckt att det börjat bli pinsamt när Elda gång på gång petat Ronny i magen och satt igång att häckla honom, visserligen på ett skämtsamt sätt, men ändå burdust och omotiverat.

-Vad har du här? Du får akta dig så att du inte välter.

-Ä, då skulle du ha sett mig för ett år sedan. Då hade jag en dubbelt så stor mage. Jag är riktigt stolt över mig själv ska du veta. Det här är resultatet av lyckad bantning. Liselott är jättenöjd med mig.

-Ha, ha, du måste skoja. Lyckad bantning. 

Hon hade petat honom i magen igen och gjort någon slags pysljud med munnen. 

-Vi sticker ett litet hål i den för att lätta på trycket, tycker du inte? Den kan ju explodera.

Han hade börjat känna sig riktigt illa till mods. Vad höll hon på med? Så otrevlig. Det var inte roligt. Han kände inte Ronny så bra, men hade tyckt synd om honom. Vilken man vill bli retad för sin kropp av en vacker kvinna? 

-Nu får du väl ge dig Elda, det du säger är sårande.

-Jag har en del att säga om dig också.

-Jaså, vad skulle det vara?

-Du kanske blir sårad…

-Det är möjligt, men det skulle vara intressant att höra vad du tänker.

-Män över sexti ska inte klä sig som du gör. Min pappa skulle aldrig ta på sig ett sånt där halsband till exempel. Och ditt rakade huvud. Nej vet du vad …

Nu var hon allvarlig. Inget skämtsamt leende längre.

-Det passar sig inte! 

Den här gången hade hon inte nöjt sig med en pungspark. Hon hade gått mot strupen. Utseende och stil. Hans ömmaste punkt. Han hade parerat ganska tafatt. Kraftigt ur balans hade han gått i försvarsställning.

-Det här halsbandet bär jag med stolthet. Det är tillverkat av turkanakvinnor i norra Kenya där Rolfs församling bygger en stor skola. Enkla pärlor, visst, men tillverkat av kvinnor som levt under slavliknande förhållanden, tyranniserade av sina män. Nu får de hjälp till en egen inkomst och ett något friare liv genom de verksamheter dom startat. Flera av dom driver idag egna små företag och kan själva bekosta sina barns skolgång. För mig är halsbandet en daglig påminnelse om vad som kan uträttas med en vision och med beslutsamhet. Kyrkans utsända där lever under mycket knappa förhållanden, mitt ute i ingenstans, för att hjälpa ett helt område att ta sig ur fattigdom och misär.

-Det är väl bra att dom gör allt det där, men du behöver ju inte bära halsbandet. Det är inte passande!

David hade inte kommit sig för att säga något. Han hade gått ner för räkning, som bedövad av hennes elakhet. Det var helt overkligt. 

Han ville ge tillbaka. Han ville sätta henne på plats. Han borde göra det. Han borde plocka ner henne rejält. Helst på samlingen i kväll. Inför hela gruppen.

-Nu ska du lyssna på mig Elda. Har du glömt de två viktigaste sakerna hemma i Albanien? Din hjärna och ditt hjärta. Eller är du i själva verket helt korkad? Jag trodde att du var en intelligent kvinna. Men du kanske menar, på fullaste allvar, att varenda man över sexti, på hela jordklotet, borde underkasta sig din albanske pappas moral, klädvanor, seder och bruk. På allvar. Eller är det bara jag och i så fall, varför? Det är förresten ointressant. Du har inte med mitt utseende att göra. Inte med Ronnys mage heller. Det är helt enkelt simpelt att bete sig som du gjorde idag. I Sverige kallar vi det mobbning. Vet du vad det är? Skäms Elda och kom ner från din tron av självgodhet!

Så borde han göra. Om det fanns ett uns av kurage i honom. Men han visste att det aldrig skulle hända. Nu väntade månader och kanske år av grubblerier. Vad var det för fel på honom? Vad var det i hans personlighet som gjorde att gamla och nya vänner, människor han litat på och gett förtroenden, Elda av alla människor, bara kunde köra över honom när de kände för det? Hänsynslöst och kallt förminska honom till en skit? Och sedan fortsätta att spela rollen av mänskliga föredömen och Guds favoriter? 

Sent på eftermiddagen körde de in i Netanya. De checkade in på King Solomon, ett helt okej hotell bara några steg från centrum. När alla fått sina rumsnycklar, blev det en stunds överläggning om fortsättningen av kvällen. David bestämde sig, mot allt vett, att försöka igen.

-Jag vill gärna få bjuda dig på middag i kväll Elda.

Det var ett ganska onödigt erbjudande. Han hade ju från början lovat stå för alla kostnader. Han sa det mest för att försöka få till stånd ett normalförhållande. Kanske skulle han få ett artigt svar och hopp om en trevlig kväll. Kanske kände hon också behov av att få prata, att i lugn och ro få reda ut de senaste dagarnas oväntade spänningar.

-Ja, men vi går med dom andra!

-Självklart. Naturligtvis.

David svarade utan en sekunds tvekan. Men så självklart var det inte. Hur i hela friden skulle han kunna få svar på sina frågor, om hon konsekvent tänkte undvika ett samtal mellan fyra ögon? 

-Vänta här, jag ska prata med Tore och Linnea.

De stod för sig själva i utkanten av gruppen och såg lite övergivna ut.

-Har ni några planer för kvällen? Om inte skulle vi gärna göra sällskap med er i kväll, jag och Elda. 

De sken upp, båda två.

-Ja, sa Linnea, det vill vi gärna. Vad trevligt. Då kan vi få lära känna Elda lite bättre. Vi är så fascinerade av hennes situation. Och dig också David. Vi tycker båda att du är en så häftig person, ingen vanlig dussinmänniska om du förstår. Vi menar det positivt. Vi är väldigt nyfikna på dig.

De hittade en restaurang alldeles ovanför badstranden. Efter en snabb titt i menyn hade alla beställt sin mat. Tore beställde kycklinglever. David visste inte ens att man kunde äta inälvorna på en kyckling.

-Det är min favoritmat alla kategorier. Finns det på menyn är det ett självklart val.

Medan de väntade på maten pratade de om allt möjligt. Skojade och spexade. Stämningen blev uppsluppen och ledig. David spelade upp hela sitt register som sällskapsmänniska. Med dråpliga kommentarer och vältajmade kvickheter. Stundtals skrattade de alla fyra, så att de höll på att storkna. Tore och Linnea släppte loss mer och mer och flamsade efter en stund som tokiga tonåringar.

Så småningom lugnade de ner sig och Tore och Linnea började berätta lite om sig själva. Hur de hållit ihop sedan ungdomen och hur de nu arbetade tillsammans i församlingen, sida vid sida. Tore berättade om personer som betytt mycket för hans andliga utveckling, föredömen som han respekterade och som inspirerade honom i hans tjänst som församlingspastor.

Medan han berättade kom maten in. Tore gjorde en paus, tittade menande på David, nickade mot tallriken och slickade sig om munnen. Han spetsade en kycklinglever med gaffeln och stoppade den med en min av största njutning i munnen. Ögonblicket därpå spottade han fräsande ut tuggan i handen.

-Hjälp, vad är det här för nåt? Det var det vidrigaste jag någonsin tagit i min mun! Fort Linnea, ge mig någt att dricka!

Han klunkade i sig hela glaset med Coca Cola och torkade sig sedan med servetten i hela ansiktet. Efter en stund kallade han till sig en servitör och bad att få något som inte var ruttet. Han gjorde det utan minsta tecken på ilska. Bara trevligt och belevat. Servitören såg ut som en skamsen hund och lommade iväg med festmaten.

De ojade sig alla en stund över det inträffade. David berättade att han en gång i sitt liv skickat tillbaka maten på en restaurang och att han var mäkta stolt över det. Det ingick liksom inte i hans repertoar att visa missnöje. I alla fall inte förr. Men rå gös går ju helt enkelt inte att tugga. Han hade inte haft något val. Servitrisen hade kommit tillbaka med tallriken och sagt att kocken påstod att den var färdig. 

-Då blev jag arg! Jag reste mig upp och röt till att jag minsann menade allvar och att jag hade betalat för kokt fisk, inte rå. Efter en stund kom hon tillbaka med den allra ljuvligaste gös. Stackars flicka. Det var ju kocken som skulle haft sig en åthutning.

De lämnade ämnet hemska rätter. Tore vände sig mot David och frågade ödmjukt och med värme i rösten.

-Vem skulle du säga har inspirerat dig mest David, jag menar påverkat ditt sätt att tänka om det vi står i. Som herdar menar jag? Eller du kanske aldrig läser andlig litteratur?

-Ja du, nu är ju inte jag någon församlingsherde som du vet, men det är ändå inte så svårt att svara på. Jag har nog läst allt av Watchman Nee. Alltså, det var länge sen, men i mitt tycke, som jag tyckte då, är hans undervisning den bästa man kan hitta och samtidigt den mest utmanande. Det är tre böcker som jag särskilt minns nu när du frågar. Jag läste dom om och om igen. Pocketböcker. Dom är helt trasiga, men står fortfarande kvar i en bokhylla därhemma, fulla med understrykningar och noteringar, Ett Rikt Kristenliv, Segrande Liv och Kristen Auktoritet. 

-Aha. Jag kan inte säga att jag läst allt, men jag håller med dig, hans undervisning är helt fantastisk. Han satt väl många år i fängelse för sin tro, eller hur? Efter vad jag har hört läste han inget annat än Bibeln under alla de åren.

-Det stämmer. Och hans tankar om den lokala församlingen fascinerade mig oerhört. Bland annat det han säger om att det aldrig kan finnas mer än en församling på varje ort. Och hur han styrker den undervisningen med att Bibeln konsekvent, utan undantag, beskriver församlingen på det sättet.

Nu la sig Elda i samtalet.

-Det där tror jag inte ett dugg på. Vilket trams. Hur skulle det se ut? Det är ju en utopi. Samarbete mellan olika församlingar i en stad, ja, men en församling, det faller ju på sin egen orimlighet!

-Absolut Elda, jag tänker mest som du, men när du läser Paulus´ brev till dom olika församlingarna, håll med om att han skriver till församlingen i Korint, församlingen i Rom men församlingarna i Galatien och så vidare. Konsekvent. Eller är det inte så Tore? Och sändebreven i Uppenbarelseboken. Sju brev till församlingen i sju olika städer. Det är ju inget påhitt från hans sida. Eller har jag fel?

-Det där betyder ingenting idag. Kan du visa på ett enda exempel? 

-Nej, det kan jag inte. Men kan du med bestämdhet säga att en världskyrka har stöd i Bibeln? Eller en statskyrka. Eller en massa olika kyrkor i en stad.

-Ja, i alla fall många olika kyrkor sida vid sida i en stad. Kyrkor som respekterar varandra och samarbetar. Jag tror att han dragit allt för långtgående slutsatser av det han tycker sig se i Bibeln. Hemmasnickrad teologi kallar jag sånt där!

Nu var hon stridslysten. Redo att kämpa för sin ståndpunkt med alla medel. Beredd att smula sönder varje tanke som kunde tänkas utmana hennes färdiga teologi. Och hon riktade sin attack mot David. 

-Men Elda, då måste jag fråga dig. Kan du ge ett enda exempel på att den modell som du förespråkar fungerar? Med alla församlingar på en ort i friktionsfritt och respektfullt samarbete. Du har ju till exempel berättat om hur det är i er stad. Att er församling är mer eller mindre isolerad av alla de andra, för att de inte accepterar er stil. 

-Det kan så vara. Men det beror på att de andra pastorerna i vår stad är hopplöst reaktionära och fördomsfulla, inte på att systemet är fel. Jag fattar inte hur du kan förespråka en fullständig utopi. Något som aldrig skulle gå att åstadkomma.

-Då har du missuppfattat mig. Jag har inte förespråkat någonting. Bara sagt att jag är fascinerad av tankarna, och att jag inte kan säga annat än att de verkar ha stöd i Bibeln.

Elda kontrade igen och fortsatte att ondgöra sig över att David kunde framhålla något så absurt som intressant och värt att begrunda. Hon gick upp i extra hög falsett, när hon verbalt kastade sig över Davids inlägg i samtalet.

Tore och Linnea deltog inte längre. De satt och lyssnade med uppspärrade ögon. Det var tydligt att de uppfattade den laddade atmosfären. Att det fanns en tydlig spänning mellan David och Elda. Och att Elda var häpnadsväckande och oväntat aggressiv. 

Under promenaden tillbaka till hotellet fortsatte Elda med sin föreläsning. David försökte vid ett par tillfällen att lugna ner henne. Förklarade igen att han inte förespråkat en reformation, utan bara pekat på intressanta tankar av en intressant person.

Men hon gav sig inte. På ett närmast störigt sätt fortsatte hon att argumentera hela vägen tillbaka till hotellet.