Det tog mig åtta år, fem dagar och tolv timmar
att förstå att skammen inte var min.
Att det var dina lögner jag tuggade i sömnen,
att det var din smuts jag bar som hud.

Jag trodde jag var sprucken.
Men det var du som slet upp mig
och kallade det kärlek.

Nu trycker jag i mig vita piller
som om de kunde radera minnen
som ropar från märgen.
De smakar kalk och dom.
Och ändå –
är de tystare än du någonsin var.

Tack för att du lärde mig
hur det känns att drunkna i ett rum fullt av luft.
Tack för blommorna du lade på min grav
medan jag fortfarande andades.

Och tack
för att tiden till slut dog med dig.
För att tystnaden nu är min.
Inte din.

Jag bär fortfarande ärren –
men nu vet jag:
de är bevis på att jag överlevde.
Inte att jag var svag.