Rätt vad det är kan den där besynnerliga känslan infinna sig. Till och med i de trevligaste av sammanhang. När jag umgås eller firar med släkt och vänner. När maten är god och riklig och umgänget är trevligt, intressant, stimulerande.

En känsla av absolut meningslöshet, en slags insikt om att olika umgängesformer mest handlar om stelnade traditioner, om tomma ritualer, om rekvisita. Hur trevligt det än må vara kan det infinna sig en känsla av märklig distans, som att jag är avskuren från vad det nu är jag firar. Ritualernas ekande tomhet mot bakgrund av det korta jordelivet. En känsla av att jag precis lika gärna hade kunnat vara någon annanstans och gjort någonting annat.

Jag kan känna ett starkt behov av att fokusera inåt, vilket gör att jag blir frånvarande i nuet. Min socialt-utåtriktade sida finns förstås men inte i obegränsad mängd. Mår bäst av att vara social med folk då och då - inte dagligen och jämt. För bevarandet av sinnesfrid krävs det tystnad och enskildhet. Då kan tillvaron kännas som att andas alpluft, som att dricka klart källvatten.