David var som vanligt uppe tidigt på morgonen. Han drog på sig ett tunt linne, shortsen och joggingskorna. Och så golfkepsen och solglasögonen. Han stegade iväg ner mot den lockande sandstranden. Alltså, tala om sandstrand. Den måste sträcka sig ända från Libanon och ner till Gazaremsan, tänkte han. En obruten badstrand. 

Det var redan mycket folk på stranden. Mest äldre människor. De promenerade, joggade eller tränade på något annat sätt. Alla iförda moderna gymkläder i grälla färger. Eller nästan inga kläder alls. David gick med snabba steg alldeles i vattenlinjen. Han tittade på klockan. Kvart i sju. Om han gick i det här tempot i tjugofem minuter och sedan vände tillbaka, borde det bli ungefär fem kilometer. Då skulle han hinna med en ordentlig dusch och ändå vara bland de första vid frukostbuffén. Två Black Hawk-helikoptrar kom norrifrån på låg höjd och dånade förbi åt Gazahållet till. Det spända läget var påtagligt även i lugna Netanya. ”Jag befinner mig faktiskt i ett land som ligger i krig”, tänkte han. ”Och hela världen följer spänt det som händer på den här lilla plätten. Finns det någon som inte har en åsikt om den här konflikten?” Så länge han kunde minnas hade den unga nationen Israel, inte större än Småland till ytan, engagerat inte bara gemene man, utan varenda världsledare. Det verkade inte  finnas en president eller statsminister någonstans ifrån, som inte trott sig ha nyckeln till fred i denna infekterade del av världen. Själv tyckte han inte att saken var särskilt komplicerad. Det behövdes ju bara att palestinierna gjorde sig av med sitt hat och slutade skjuta på sin granne. Att de började inse vilka fantastiska möjligheter de har att, precis som Israel, skapa välstånd och trygghet inom sina områden, uppbackade av hela världen. Det krävs ju inte ens några förhandlingar med Israel för att göra den kursändringen. 

”Men det som sker i det lilla sker i det stora”, tänkte han, ”det som sker mellan två individer sker mellan nationer. De som vårdar vänskap kan skapa ett himmelrike på jorden. De som inte förmår att vara vänner, eller åtminstone normalt hyggliga, riskerar att föra sig själva och hela sin omgivning till helvetets rand.

Alla relationer borde vila på vänskap. Som en grund. Tolerans räcker inte. Den har en gräns. Vänskap är en pakt. Ett förbund. Vänner håller ihop, hjälper varandra. Måste inte tycka lika om allt. Måste inte göra allt på samma sätt. Vänner längtar efter att umgås. Ser med förväntan fram mot nästa möte. Nästa möjlighet till närhet och umgänge. Nästa samtal. Nästa respektfulla utbyte av åsikter och erfarenheter. Fritt från dömande attityder. 

Livets mening måste vara relationer. Relationer. Fanns det något viktigare att lära små barn? Varför fanns det inte som ämne i skolan? Relation. Varför inte ta bort religionsämnet och ersätta det med relation? Religionerna kunde man informera om i historia. Relation borde vara ett kärnämne! Man borde införa nationella prov i relation.”

Han avbröts i sina tankar av en vit häger. Den bara stod där plötsligt, alldeles framför honom. En underbart vacker fågel, helt vit. Kritvit. Med en lång, svart näbb, svarta ben och gula tår. Han stannade tvärt. De stod länge och tittade på varandra. Fågeln visade ingen rädsla. Den utstrålade grace, renhet och frid. Efter en lång stund lyckades David få fram mobilen och tog en bild. Så började han dröjande gå igen och gjorde en liten sväng förbi fågeln. Han kunde inte låta bli att vända sig om flera gånger. 

-Samma tid i morgon min vän! Samma tid i morgon Silky!

Solen stod högt på himlen. Sanden var brännande het. De satt alla i en klunga nära vattnet. Somliga skuggade av parasoller. Alla var där. Utom Elda. Och Tore och Linnea. Var höll dom hus? Ingen verkade veta.

Liselott, Ronnys fru, tog en djup klunk ur flaskan med iste och sköt upp solglasögonen i pannan. 

-Dom kan vara kvar på hotellet. Vid poolen skulle jag kunna tänka mig.

Hon var inte säker.

-Finns det en pool vid hotellet, frågade David.
-Ja, inte vid. På översta våningen. En inomhuspool. Med ett litet soldäck utanför.
-Du menar att dom skulle välja bort det här för en pool!?
-Det kan vara så, ja.
-Har du sett poolen?
-Jodå, den är skrutt. Hur omysigt som helst.
-Alltså, vi har fyra dagar här i Netanya. Och det är inte gratis. Men värt varenda krona. För hur ofta har man en chans att bada i Medelhavet? Och dom ligger vid poolen?
-Jag tror att Elda har det där som kvinnor har en gång i månaden. Det kan vara därför. Och att Tore och Linnea inte vill att hon ska vara ensam.
-Aha. Okej. Det kan förklara en del …

Han kunde inte glömma mötet med Silky. Det var något med det där som kändes … som en tröst, den vackra varelsen hade påverkat honom på ett okänt sätt. Han tog med sig vilstolen och parasollet en bit bort, satte sig för sig själv och började dikta. Inspirationen bara liksom tvingade honom. Det tog inte mer än en halvtimma. Han läste igenom vad han skrivit en gång till. 

Underbar smäcker vit 

En obruten badstrand
från Libanon till Gaza,
mjuk, lite morgonfuktig sand,
nära inpå krigets fasa. 

Kan inte stanna inne,
måste andas soluppgång,
drar på mitt vita linne,
ger mig av med lätta språng.

Detta azurblåa vatten,
krevader av solskensglitter,
gömmer också dunkla natten,
virvlande drömmars splitter.

Dånet når mitt öppna öra,
svarta hökar är på jakt,
vem vill se, vem vill höra,
en farsot kräver denna trakt!

Sorgen vill mig helt förkväva,
smärtan bränner febrigt het,
varelser som blod utkräva
är det otäckaste jag vet.

Då står du plötsligt där.
Underbart smäcker, vit,
silkesskimrande häger bär
svaret på årtusenden av split.

Vi tittar vänligt på varandra,
du utstrålar grace och frid,
glömt är i ett nu allt det andra,
vi fann lyckan utan strid.

Elda hade ännu inte kommit ner till frukosten. Tiden gick och det blev så småningom tomt vid Davids bord. Några hade dröjt sig kvar vid det andra svenskbordet. Det kändes lite konstigt att sitta ensam vid ett bord för tio. Just som han tänkte resa sig för att flytta över till de andra, kom hon in i matsalen. David bestämde sig för att sitta kvar. Elda plockade långsamt till sig bröd och frukt. Och en kopp kaffe. Hon såg mot borden. Efter lite tvekan satte hon sig vid hans bord. Men på tydlig halvdistans. Det skulle inte gå att föra ett samtal. Hon nickade avmätt åt hans håll och koncentrerade sig sen på sin frukost. Tittade inte upp en enda gång. Sa ingenting. Hon såg grå ut. Långt ifrån sitt vanliga färgstarka, uppseendeväckande jag. David hämtade en påtår och en bit bröd med marmelad. Fortfarande inte ett ord. David bröt tystnaden först när Elda började se ut att vara klar.

-Elda, jag vill prata med dig. Vi kan ses ute i lobbyn när du är klar.
-Vad då om?
-Ditt plan går ju en dag senare. Vi behöver bestämma hur vi gör med det.
-Okej.

Han gick ut och satte sig i en av skinnfåtöljerna. Elda kom strax efteråt men gick förbi honom.

-Vi sitter där ute, sa hon.

David lommade efter till den lilla smala altanen bredvid hotellentrén. De slog sig ner vid ett litet runt bord med utsikt över havet. Elda såg spänd och besvärad ut. David visste inte riktigt hur han skulle börja.

-Hur hade du tänkt med den extra dagen, började han. Har du så att du kan täcka dom kostnaderna själv?
-Du har lovat att stå för allt, sa hon lite surt.
-Ja, det har jag. Absolut. Så du vill fortfarande att jag tar alla kostnader då?
-Det var så du sa.
-Okej. Då tycker jag att du bor kvar här en natt till och tar en taxi till Tel Aviv på morgonen. Det blir bekvämast för dig. Vi går in och ordnar med den saken direkt. Men först vill jag ställa en fråga. Vad är det som har hänt Elda?
-Vad menar du?
-Mellan oss förstås.

Hon skruvade på sig. Hon var oväntat defensiv och svarade lågmält utan minsta aggressivitet.  

-Ja, jag kan inte förklara.

Hon suckade djupt. 

-Det började väl fel. Att du kom ensam och mötte mig på flygplatsen. Det kändes konstigt.
Och … jag vet inte. Kan inte förklara. Jag känner mig obekväm i ditt sällskap. Att ha kontakt på mail och Messenger är okay, men så här, nej det är obehagligt.
-Vad menar du? Obehagligt? Att du har kommit på att du inte gillar mig i verkliga livet? Har jag varit påträngande? Har jag generat dig? Vad har jag gjort som är fel?
-Inget. Inget egentligen. Jag kan inte förklara. Jag känner mig obekväm bara. Det är …

Hon tittade ner på sina fötter.

-Men, det måste väl bero på någonting. Vad är det som är obekvämt? Vi har ju ändå varit vänner i två år. På riktigt. Det är ju inte så att vi bara haft en ytlig relation. Vi har släppt in varandra. I livet. Gett varandra förtroenden om liv och död. Och du har varit fantastisk! Ditt stöd har varit avgörande Elda. Din vänskap har bokstavligt räddat livet på mig. Något måste ha hänt. Du har ju inte varit bara lite annorlunda dom här dagarna. Du har uppträtt rent fientligt mot mig. Elak. Du har behandlat mig som skit. Som en usling. Tycker du att jag gjort mig förtjänt av det?

Hon tittade upp. Långsamt. Såg honom sorgset i ögonen.

-Nej, men jag kan inte hantera situationen. Du har kommit för nära David, för nära. Det är väl därför. 

Så tog hon sats och nöp till.

-Och jag kan inte komma ihåg allt som jag har skrivit till dig. Jag har bara skrivit det som kommit till mig. Det är inget som jag har lagt på minnet. Jag har vänner som står mig mycket närmare än du. Vänner som jag delar allt med. 
-Jaha, hmm. Hur gör du det där? Utan någon vettig förklaring? Det du säger nu gör ofantligt ont. Är det det som är meningen? Så du vill att jag backar då, att vi inte umgås alls under resten av tiden kanske?
-Det är nog bäst så.
-Jag har känt ett ansvar för dig Elda. Det kan inte ha kommit som en överraskning. All tolkning till exempel. Jag ville inte att du skulle missa nåt. Och när vi ätit ute och så. Och inträden och annat som kostar. Jag har velat finnas där för att ta hand om allt sånt. Det var ju så vi kommit överens … Den här resan skulle bli perfekt för dig. Jag vill dig allt gott. Det vet du. Och så hade jag sett fram emot att få umgås med min vän förstås … 

Han hade svårt att få fram orden. En oerhörd sorg vällde över honom. En kväljande sorg.

-David, jag ser att du är ledsen, men det är så här jag känner. Om du uppfattat mig som fientlig och elak så beklagar jag det. Jag har inte haft full kontroll på mina känslor. Jag har säkert överreagerat. Jag vet bara att jag inte vill ha dig inpå mig. Jag klarar inte det!

De sista orden kom med tydligaste tänkbara eftertryck.

-Okej, jag förstår inte, men jag backar. Naturligtvis. Vad tänker du göra idag? Alla verkar vara på väg till stranden.
-Jag vill ta en dag för mig själv. Strosa omkring i stan kanske. Vi ses vid samlingen i eftermiddag. Klockan fem var det väl? Jag är intresserad av Kristers undervisning om Israels historia. Det vill jag inte missa.

Samtalet var över. De gick in till portieren och ordnade med en extra natt. Han lovade beställa en taxi som skulle ta henne till flygplatsen. David betalade med sitt Visakort. 125 US dollar. 875 svenska kronor. 

Hon sa inte ens ett tack. ”Såg bara … ja, hur såg hon ut? Inåtvänd och avvisande”, tänkte han. ”Vem är den här människan egentligen? Har Elda en tvillingsyster som jag inte känner till? Eller lider hon av personlighetsklyvning? Nog för att kvinnor är gåtfulla. Nog för att deras attityder och reaktioner ofta har förvånat. Men det här är rent chockerande. Det är ju helt stört. Egentligen oacceptabelt hur man än ser på det. Hon är ju dessutom inte vem som helst. Hon är kristen. Pånyttfödd kallar hon sig. Hon förväntas väl vara inkännande och förstående, hon förväntas väl vara rädd om människor? Hon vet att människor är sköra. Som regel. Att vi är skapta för att behandlas väl. Alla hennes livsval har styrts av passionen att göra världen till en bättre plats, att praktisera förlåtelse. Och hon behandlar en vän som ett avskum! Ber mig att hålla mig undan. Jag gör henne obekväm! Vad i hela världen ska det betyda?” 

Han njöt obeskrivligt av Medelhavet. Den vidsträckta sandstranden och värmen. Men simma. Det hade han aldrig lärt sig. Ändå uppvuxen vid östkusten och bosatt en tid vid västkusten, flera år vid Siljan och senare vid Vättern. Han hade alltid haft nära till hav och sjöar med fantastiska badplatser. Men hans svåra eksem. Det var en pina att bada. Och att visa sin bara kropp. I skolan hade han fått dispens. De förstod. Långt upp i vuxen ålder hade han tidvis haft ett elände med alla öppna och variga sår. Ofta till och med inne i handflatorna. Inger hade påstått att Gud skulle hela honom.  Han hade haft svårt att ta till sig hennes övertygelse. Såren var på något sätt ett med honom. Så länge han kunde minnas hade han haft dem. Han hade aldrig saknat sina bortkliade ögonbryn. Han hade ju aldrig haft några. Så en kväll hade de varit i en liten samling hos grannarna tvärs över gatan. Ett bibelstudium med en dansk pastor som var på besök. När pastorn var klar med bibelstudiet och det var dags för fika, sa han plötsligt att han kände starkt att han skulle be för sjuka. Genast hade han själv fått en armbåge i sidan av Inger.

-Det är du! Det är du som ska bli helad i kväll. 
-Sch, tyst! Jag går inte fram. Absolut inte. Vet du hur många som har bett för mig genom åren?

Han hade  viskat fram orden för att inte väcka uppmärksamhet.

Pastorn hade upprepat sin inbjudan igen och Inger hade ivrigt propsat på att det här var hans tillfälle.

-Det är i kväll det ska ske David, jag bara vet det. Du måste gå fram!

Till slut hade han tvekande gått fram. Utan minsta tro för att något skulle kunna hända. Och han skulle inte komma att bli besviken. Det stadiet hade han passerat för länge sen. Han tyckte bara att det var onödigt och genant. För egen del men mest för Guds. Det var verkligen ingen bra reklam för honom. All denna meningslösa förbön utan resultat.

Pastorn hade bett en mycket kort och enkel bön. ”Fader, hela den här mannen i Jesu namn, amen. Nu fikar vi!” Inget mer med det.

Några dagar senare hade alla sår varit borta. Han hade aldrig fått tillbaka dem. Han hade blivit helad!

Det var fyrtio år sen. Men simma. Det kunde han inte än idag. Några simtag bara. Sen sjönk han som en sten. 

Elda dök inte upp till undervisningen. David var inte längre förvånad. Vid halv sjutiden gick de alla till ett nytt ställe för att äta. En härlig uteservering en bit in på gågatan. Eller torget snarare. Hela den stora, öppna platsen framför restaurangen dominerades av tre gigantiska TV-skärmar hängande på höga ställningar i triangel och av en stor fontän som ständigt ändrade karaktär. Vattenkaskaderna dansade liksom och ändrade hela tiden färg. På TV-skärmarna uppträdde olika artister med sång, musik och dans. Musiken flödade ut över hela stadskärnan. Inte på ett störande sätt utan mjukt och behagligt. Plötsligt kunde bilden på TV-skärmarna också projiceras i fontänens vattendimma. Som ett hologram. Bilden var överraskande skarp och hängde fritt, till synes i tomma intet. Torget var fullt av människor i alla åldrar. I utkanten stod rader av rullstolar och permobiler med rörelsehindrade och gamla människor, var och en med sin egen assistent. Alla såg ut att njuta av den ljumma kvällen och av att vara tillsammans. Försäljare av smycken och annat hantverk hade sin speciella plats. Framför TV-skärmarna kunde det dyka upp en dans- och dramagrupp. Eller en danskurs. Många dansade spontant med varandra eller klappade takten, skrattade och njöt. Så var det varje kväll fick han veta, medan han hänfört tog in hela atmosfären i sina innersta fibrer. Han lät bilden av mänsklig harmoni och livsglädje i en judisk stad, mitt under en tid av upptrappat militärt våld, etsa sig fast i själens djup.

Promenaden tillbaka till hotellet kantades av små trädgårdar, smakfullt planterade och på sina ställen omgärdade av blommande häckar av hibiskus. Hela gruppen slog sig ner på terassen utanför entrén för att runda av dagen. David bestämde sig för att ta bilder nästa dag.

-David, var är Elda, frågade Rolf efter en stund.
-Ingen aning.
-Men, har ni inte haft kontakt under dan?
-Nej, hon sa att hon skulle komma till undervisningen.
-Men, klockan är ju halv tio. Är det någon av er andra som vet var hon är?

Alla skakade på huvudet.

-Det här känns inte bra, sa Rolf. David, du kan väl gå och kolla om hon kanske ändå är på sitt rum.
-Visst, följer du med Linnea?
-Ja, jag kommer.

De knackade på dörren till Eldas rum. Inget svar. De knackade igen, men hon var uppenbarligen inte där.

-Kan det ha hänt något David? Hon har verkat lite konstig de senaste dagarna. Vet du något om det?

Linnea hade tårar i ögonen. Rösten darrade. Hon var tydligt skärrad.

-Nja, jag vet inte. Hon sa några saker första dagen i Jerusalem. Om det kan ha med det att göra… 
-Vi måste be dom låsa upp hennes rum David! 

De åkte ner till lobbyn och fick portieren att släppa in dem på rummet. Hon var inte där. De gick in och såg sig omkring. Passet låg på skrivbordet. Det var överraskande stökigt i rummet. Det låg kläder, plastpåsar och papper lite överallt. Den stora dubbelsängen var obäddad. Linnea blev allt oroligare och grät nu öppet. Hon vände sig till portieren.

-Vad kan en ensam, ung kvinna råka ut för i den här stan, frågade hon.
-Ingenting. Absolut ingenting. Hon är ett hundra procent trygg i Netanya. Jag försäkrar. 

När de kom tillbaka till gruppen och meddelade att hon inte var på sitt rum, tog Rolf myndigt tag i saken.

-Alla går ut och letar! Om något hänt henne, vill jag inte ha på mitt samvete att vi inte gjorde något.

Han delade in alla i grupper om två och två och skickade iväg dem åt olika håll. Själv stannade han kvar vid hotellet.

Efter en halvtimme ringde det på Davids mobil.

-Ja.
-Det är Rolf, hon kom just till hotellet.
-Var hon ensam?
-Ja.
-Vad sa hon?
-Hon var bara förvånad över att vi var oroliga och över att vi letade. Tyckte att det var överdrivet.
-Vet hon att vi varit på hennes rum?
-Ja.
-Vad tyckte hon om det?
-Det var okej, tror jag. Linnea hade kommit tillbaka när hon dök upp, så hon förklarade att det var hon som varit utom sig av oro och krävt att ni skulle gå in.
-Okej, är Elda med er nu?
-Nej, hon gick raka vägen upp för att sova. Vad är det med henne? Vet du?
-Inte en aning, men då så, då är vi på väg tillbaka. Ses om en stund.

Sorgen brände i bröstet. Skulle han över huvud taget få se henne igen? Hon hade inte brytt sig om att komma ner till frukosten. Fast de alla strax skulle ge sig av. Efter tio dagar betydde en gemensam frukost med gamla och nya vänner ingenting. Först när de fått in all packning i bussen och var på väg att ta plats hade hon dykt upp. Hon hade gått runt och hastigt kramat om var och en och önskat dem alla en säker resa hem. Själv hade han redan tagit plats längst bak i bussen. När hon kommit fram till honom, hade hon sträckt fram armarna för att ta ett varmt farväl. Han hade inte gått med på någon kram utan bara sagt ett kort

-Hej då Elda.

Det var det sista han sett av henne. Skulle de någonsin komma att ta upp kontakten igen? Han visste inte. Kände bara en stor och ödslig tomhet.