Meningstomheten har ett hjärtslag
Jag längtar inte efter ljus.
Inte efter frid, inte efter räddning.
Jag längtar bara bort.
Inte till, bara från.

Från den här kroppen jag aldrig bad om,
från varje jävla dag jag inte valt,
från människors ögon som tittar rakt igenom
och säger: Du verkar så stark.
Jag är inte stark.

Jag är bara kvar.
Allt är täckt av en tyst hinna
av likgiltighet.
Inte ens mörker
bara ett grått, dött dis
som luktar inuti mig.

Meningstomheten rinner genom venerna,
tyst som stillastående blod.
Inte ens smärtan vill bo kvar längre.
Det som finns kvar är bara en dov trötthet
som går djupt,
djupare än kött, djupare än tanke.

Jag är inte här för att leva.
Jag är här för att inte dö
på ett sätt som stör.
Allt jag vill är att upplösas.
Som rök, som damm,
som något som aldrig fanns.

Ingen katastrof.
Inga avsked.
Bara försvinna.
Lämna kvar ett rum
som aldrig märker att jag gått.