Hade jag vetat förut vad jag idag vet hade jag agerat annorlunda, men jag var, är och blir aldrig kunnig inom det område jag så väl hade behövts, bara mer erfaren. Kanske det är den okunnigheten som gjorde att jag inte dög fast jag försökte göra allt rätt men tydligt på fel sätt. Jag räckte aldrig till, fick aldrig möjlighet till att räcka till.
Fick inte finnas synligt, fick inte erkänna känslor till den jag så innerligt älskar. Blev hånad och förskjuten av hon som jag så väl visste 'inte' var hon utan en försvarsmanick i ett sinne så stressat, i ett hjärta så rädd.. i hennes skugga var det enda stället jag fick finnas och det fann jag mig för jag trodde att jag någonstans ändå kunde göra skillnad till denna unika varma medmänniska som jag älskar till evighetens slut och tillbaka.
Ser jag tillbaka på tiden före, innan livet togs från henne, togs från 'oss' hade jag med ett enkelt 'ja' kunnat förändra hennes liv till det bättre men tvivlar ändå på att jag räckt till.

Idag då jag inte betyder något alls så är allt tomt. Tommheten i ett hjärtat så fyllt av kärlek vrålar tyst var vaken sekund.
Gymmet och jobbet ger mig lite andrum fastän hon alltid finns där leende och glad i mina tankar, ni fattar inte hur fin hon verkligen är.
I gymmets set lyckas jag förskjuta sorg och ångest till ilska för att i vilan mellan komma tillbaka. Börjat jobba så smått fast min kropp ännu inte är helt läkt men som vanligt då smärtan gör sig påmind biter jag ihop och jobbar på för bland folk måste jag förskjuta längtan och tårar och försöka se glad ut. 
Hur länge jag kommer orka vet jag inte, vet bara att så länge mitt hjärta slår kommer jag jobba och slita på gym för allt som borde ha en mening i mitt liv betyder inte längre något.. 

i skuggan av henne jag bor
där finns mina drömmar som for
där finns en längtan i ett hjärta
ett hjärta så tomt, så fyllt av smärta
..i skuggan av henne jag för evigt bor..