Regndroppar kysser glaset i mitt fönster.
Ansiktslös och utan röst, och ändå
en tröstlös viskning
som klär världen i skuld.
Gråter förtvivlat
i takrännor och stuprör.

Världen sänks i gråmulen skepnad.
Ute på fälten hukar sig träden,
berövade all fast form,
som suddiga skuggor.

Inne sitter vi,
ensamma tillsammans,
dricker vårt kaffe i tysthet.
Dropp för droppe
kommer regnet att minnas oss.