Ensamma människor har i varje fall
den förmånen av att inte behöva risk-
era sörja över nära och kära och har
även den nåden förskona efterlevande
ifrån ett sorgearbete,
och finns en empatisk förmåga förstå
sig själv,behandlar man sig själv som
man ville bli behandlad av andra men
som de inte gjorde,och därför finns en
viss hunger av hämndlystnad som blir
en mening med livet att fylla tills den
biologiska livscirkeln slutits och den
solitäres privilegium bekräftar att det
inte finns någonting att sörja för,
varken människor eller värld.



-